Citatperiod

Som några vet så är jag inne i en mörk tidpunkt i mitt liv just nu. Som några vet älskar jag Grey’s anatomy. Eftersom det jag går igenom är alldeles för mörkt och för privat för att jag ska kunna klara av att publicera det här på bloggen så tänkte jag uttrycka hur jag känner mig i form av citat. Citat från Grey’s anatomy. Anledningen till att jag kommer ta citat därifrån är att jag känner en ganska stark samhörighet med en av karaktärerna. Jag citerar ständigt saker därifrån. Jag brukar säga att jag är ”dark and twisted”, och det är någonting jag fångade upp i den serien.
Det finns en risk för att jag kommer använda citaten flera gånger, men jag tänker inte ursäkta mig för det. Idag, i detta inlägget kommer jag att publicera flera stycken. Jag kan garantera att jag kommer använda mig utav dem fler gånger.

We’re all damaged, it seems. Some of us more than others. We carry the damage with us from childhood, then as grown-ups, we give as good as we get. Ultimately, we all do damage. And then, we set about the business of fixing whatever we can.

Jag har alltid vetat att jag är en aning fucked up. Men inte förrens nu har jag insett graden av min ”fuck-upness”. Såren är mycket djupare och längre tillbaka än jag trodde. Det som jag egentligen begravt spelar fortfarande roll. Saker som jag inte trodde var några problem har visat sig vara grundläggande till större delen av mina problem idag.

I think you can’t wait for someone to fly underneath you and save your life… I think you have to save yourself.

Jag har länge logiskt sett vetat om detta. Jag har själv predikat om hur man måste ta saken i egna händer. Det finns ingen som kommer och räddar en. Känslomässigt har jag dock inte varit där själv. Jag har väntat på en riddare som ska rida iväg med mig i solnedgången och göra allting bra igen. Jag vet att det inte funkar så, jag känner det bara inte. Klara har skrivit en sjukt bra krönika som gav mig en tankeställare.

Not everybody has to be happy all the time. That’s not mental health, that’s crap.

Jag har väldigt svårt för att tycka att det är okej att vara ledsen, nere eller deprimerad i mer än två-tre dagar. Jag tycker det är svagt. Jag tycker det gör en gnällig. Emo. Till ett psykfall. Och det är väl fel på sätt och vis. Men helt seriöst, i dagens samhälle är unga gnälliga. Folk skär upp sina handleder dit, äter tabletter dit. Bla bla. Man kan väl egentligen säga att jag har svårt för folk som tycker synd om sig själva, och gör saker som helt omöjligt kan leda till att saker blir bättre. Så pappa slog dig när du va liten, tror du verkligen att dina mentala problem efter det kommer bli bättre för att du skär dig? I ett samhälle där folk i min ålder beter sig så, är det konstig att man inte vill ”förknippas” med dem? Jag kanske är skadad, fruktansvärt skadad. Men jag älskar fortfarande mig själv. Jag ser att skada mig själv inte är någon lösning.
Min poäng är. Jag måste inse att det är okej att inte vara bright and shiny(också från Greys anatomy). Det gör mig inte till en av ”dem”. Lika lite som de inte blir bättre personer för att de skär sig, blir inte jag en bättre person för att jag förtrycker saker.