And when it rains..

Då är man på g hem från Göteborg ännu en gång. Fast denna gången är hem söderut, och betydligt närmre. Dock har jag inte flytet på min sida idag.. Glömde att mobilen inte ställer om sig själv, så nu sitter jag på centralstationen en timme för tidigt och försöker trycka ner mig den där over-priced mackan och en alltid lika underbar chai latte.

Göteborg har varit nice, som fan. Dock med ett avslut som inte var lika nice, för min del iaf. Jag mår betydligt bättre idag till skillnad från igår kväll, men fortfarande inte riktigt bra. Än.

Det jobbiga är att jag vet inte varför jag mår så dåligt. Jag borde ju inte bry mig så mycket. Jag hade till och med förberett mig på att det skulle bli såhär. Fast jag antar att den förberedelsen försvann ut genom fönstret när jag började trivas så pass som jag gjorde. Som jag hade gjort än om jag varit där.

För även om jag inte blev headoverheels, trivdes jag fruktansvärt bra. För allt var så enkelt. Jag behövde inte mer än vad det var. Jag behövde ingen rosa, blommig, fluffig framtid att se mot. För just då, så trivdes jag, i det där ögonblicket.

Det som kommer göra det svårast att lämna det bakom mig är väl att det va så enkelt. Kommunikationen fanns där, ärligheten fanns där. Det är ingenting man hittar lätt. Alla vet ju att killar är rätt så retarderade när det kommer till att prata. Jag är inte så säker på att jag kommer ha denna lättsamheten igen, men man kan ju alltid hoppas. Sen vill jag ju inte riktigt tro på det. Helt ärligt så skyller jag på alla jävla filmer där det i slutet alltid blir att det blir dom, trots alla ”problem”. Alltid blir det så. I alla drömmar, fantasier, filmer. Men verkligheten än så mycket stormigare, läskigare.

I början va min reaktion väldigt chill. Jag sa att det va lugnt, och jag trodde väl att det var det också. Men sen är det ju den där fasaden jag tar upp när jag blir rädd. Jag spelar oberörd, obrydd, väldigt whatever. Men jag är ju ett känslomonster. Det är klart jag känner, det är klart det gör ont, det är klart jag bryr mig. Och allt blir så mycket svårare när jag själv inte ser vad som var fel. Allt var bra från min sida av bäcken. Gräset var grönt.

I början, igår, trodde jag det var mitt ego som va sårat. Mitt ego är ju större än mig själv. Jag vill minnas att jag till och med sa att jag kände att det va sorgligt för att mitt ego var sårat, för alla vill ju ha mig. Men det är väl kanske inte riktigt så. Innerst inne tycker jag nog på riktigt att det är väldigt sorgligt och synd.

Jag tror dock jag ska låta mig själv vara patetisk en stund. Jag ska låta mig själv hoppas på att jag får ett filmslut, att han komma springandes perrongen. Jag ska låta mig själv få vara ledsen, för jag tycker faktiskt att det är värt det denna gången. Även om det inte kommer hända, så vill jag fortfarande hoppas, litegrann iaf.

Nu ska jag glida hem från göteborgsregnet, regnet som tidigare påminde mig om mycket trevligare stunder.

Och du.. Du kommer göra en tjej väldigt, väldigt lycklig.. Det är min förlust, inte din.

And when it rains
On this side of town it touches everything
Just say it again and mean it
We don’t miss a thing

You can take your time
Take my time