En gång och aldrig igen

Det är många som frågat vad det va som egentligen hände igår, har förklarat för en del men inte för alla. Det är för jobbigt att skriva, både fysiskt och psykiskt. Så jag skriver det en sista gång här.

Johan, jag samt hundarna va på väg hem från Gråträsk. Det snöade som bara den och vi hade redan tidigare kännt på hur halt det va ute. Med sommardäck och hela köret så färdades vi i 90km/h. Efter ca 20 minuter hamnade vi bakom en lastbil. Även den körde 90km/h så det var ju egentligen inte det att det gick långsamt framåt. Tror det va hela grejen med att det är jobbigt att köra bakom en lastbil. Men det är väl bara föraren som har svaret på den frågan.

Hur som helst… Vi körde precis ut ur en kurva och hade en lång raksträcka framför oss. Det toksnöade så sikten var verkligen inte optimal. Johan svänger ut på vänsterfilen och börjar köra upp bredvid lastbilen. Just som han började köra upp bredvid lastbilen ser jag en lastbil som kommer mot oss vilket jag berättar för Johan. Jag tror dock inte han uppfattar eftersom han fortsätter. När vi väl ligger bredvid lastbilen så får bilen sladd, och då ser Johan den mötande lastbilen. Lastbilen bredvid oss ser nog ingenting och kör framåt som tidigare. Jag och Johan sladdar fram och tillbaka på vänsterfilen och ser lastbilen komma mot oss som en stor mur av kraft som utan tvekan skulle ha tagit båda våra liv. Det jag minns bäst är när vi bara hade ett par meter kvar till lastbilen, bilen pekar åt vänster vilket då innebär att om inte vi flugit över på höger körfält igen så hade jag varit den som fått första smällen av lastbilen. Men vi åkte ju över på höger körfält. Jag tänkte ”Vi klarade oss!” i en halv sekund, sen körde vi rätt in i lastbilens släp. Ganska rakt på, men högra framhörnet tog mest. Halva undre fronten på bilen flyger iväg och vi snurrar en sväng på vägen. Sen står allt still.

Efteråt kollade jag till hundarna och såg att dom va okej… Sen kunde jag inte göra mer än att skratta. Jag va väldigt lugn hela tiden. Ingen panik, ingen stress, inget skrikande… ingenting. Jag tror jag kände undermedvetet att jag va tvungen att va lugn för Johans skull.

När jag väl kommit hem, och Annki hämtat hundarna så brast allt. När jag satt mig ner så försvann min mur av lugn. Allting kom forsande. Det gör det fortfarande emellanåt. Speciellt just nu när jag skriver. Det va många igår som tyckte jag skulle ringa någon, att jag inte skulle vara ensam osv. Jag uppskattar att ni försökte hjälpa, tror inte jag sa det till er.

Det känns väldigt klyschigt att säga detta. Men fan va man är glad att man lever. Det är inte det att jag inte uppskattat livet innan. Jag har längre älskat livet mer än många kan förstå. När jag hade lastbilen framför mig kände jag ingen panik, ingen ångest, ingent ”jag önskar att jag berättat för den personen att..”. Jag kände att jag accepterade läget. Att jag levt livet som jag borde ha levt det. Vilket nog är den största bekräftelsen jag någonsin kommer få. Trots mina små och stora motgångar de senaste åren, eller under mitt liv i sig, så är jag jag.

Jag är brutalt ärlig. Jag är ett känslomonster. Jag är kanske en gnutta galen ibland. Men jag lever livet medans jag kan och det är någonting som ingen kan ta ifrån mig. Jag tänker aldrig låta mig själv undra vad som kunde ha hänt om jag bara gjort den där saken. Jag tänker aldrig låta mig själv önska att jag berättat för den där personen.

Don’t wonder why people go crazy. Wonder why they don’t. In face of what we can lose in a day, in an instant, wonder what the hell it is that make us hold it together.