Sandra Terobi Grosse

Marit skriver idag ett bra inlägg om vilken typ av relation vi i Piratpartiets innersta kärna har. Vi är inte arbetskollegor utan vi är vänner och familj. Jag vill börja med att säga att jag instämmer, men sen undrar jag.. Hur kan folk inte ha tänkt på det tidigare?

För ett par dagar sen när jag skickade iväg ett mail till en person utanför organisationen, jag skulle informera om att jag tar med mig en partikollega till Geneve, så kändes det fruktansvärt konstigt att skriva ”colleague”. Kollega. Men va? Det stämmer ju så otroligt dåligt, men jag skrev det iaf. Skulle nog se väldigt märkligt ut om jag åker iväg på ett uppdrag och skriver att jag ska ta med en kompis.

Jag har från första början, från den dag jag fick kontakt med personer i partiet i första hand sett dem som vänner. HerrKanin och jag minns mycket väl att jag efter ett par timmars chattande bad om hans telefonnummer, så att han kunde underhålla mig när jag hade tråkigt på jobbet.

Jag är ingen naturligt professionell person. Jag kan knappt gå till affären utan att ”gå över den normala” försäljar-kund gränsen. Jag är en glad, utåtriktad och social person, som älskar att prata med så många människor som möjligt. Många av er som träffat mig på chattar tänker säker ”jotack, vi vet”, eftersom jag spenderar rätt många timmar till att spamma sönder skypekanalerna. Men oavsett blir det alltså väldigt märkligt för mig om allting ska hållas på en professionell nivå. Det är inte så jag jobbar tillsammans med folk. Inte på en enda arbete jag haft hittills har jag sett på mina arbetskamrater som bara arbetskamrater. Det är vänner jag jobbar tillsammans med. I England blev 4 tjejer mina vänner, min englandsfamilj och mitt allt där. De på Subway blev min Subwayfamilj, och en del av dem är nu några av mina bästa vänner. När jag planterade skog i sommar blev mina planterarpolare mina polare, som jag pratar med på msn, festar tillsammans med.

Jag tror väldigt starkt på att ha en strikt arbetsrelation, när man ska jobba så nära som vi gör, är rent skadligt. För det första blir det inte så allvarligt om man sårar varandra, eller svikar varandra. För det andra blir det tråkigt och man prioriterar mycket hellre gärna bort partiarbete. Därför blir jag väldigt ledsen och irriterad när folk säger att det är ”för mycket OT” i kanalerna. Vadå mycket OT? Vi bonar! På det bästa sättet vi kan utan att behöva resa fram och tillbaka genom Sverige! Klart man kan prata strunt privat, det gör jag det med(fråga Göran, han vet!). Jag har till och med tillsammans med några andra skapat en hemlig ninja-sexchatt, där favoritämnena är sex, alkohol och idioter.

En annan sak är att vad som är on topic och off topic är väldigt, väldigt flytande. Det enda ger det andra. It swings both ways. Som någon annan sa till mig, det blir en enda stor brainstormning. Sålänge vi kan fokusera, ge utrymme för fokus och ta vara på det viktiga, ser jag det verkligen inte som nödvändigt att hindra folk från att skapa relationer med varandra. Det är för partiets bästa. Det är så vi håller ihop.

Anna Troberg spinner också vidare på det Marit påbörjade.

Med det sagt, vill jag berätta att jag ser fram emot släktträffen nästa helg! Tjejsnack kommer bli en succé!