Ã…rsskiftet mellan 2007-2008 är någonting jag aldrig kommer att kunna glömma. För många var detta en nyårsafton som var precis som vanligt. Så som nyårsafton nästan alltid är. Det var det för mig också, till en början i alla fall.
Jag hade under hela eftermiddagen varit väldigt pepp. Till slut var kläderna, håret och sminker fixat till perfektion. Egentligen ser jag mig inte som ”den typen av tjej”, men någon gång då och då var det riktigt kul att klä upp sig. Det silvriga glittret runt ögonen matchade de silvriga leggings som jag hade på mig. Allt toppat med en svart klänning med bar rygg som jag köpt flera veckor tidigare. Det var min nyårsklänning som jag längtat efter att ha på mig.
Det blev kväll och jag begav mig in mot stan där jag mötte upp min dåvarande pojkvän och massor av människor från min skola. Vi var alla på väg ut till en förort där en kompis hade huset för sig själv. Jag hade med mig två flaskor vin, mitt favoritvin. När vi kom fram var festen redan i full gång och det var bara att sätta igång. Stämningen var på topp och vi var flera från klassen som samlades kring TVn där man kunde se youtubeklippet med ”Stampa med Leroy” och dansa med. Alla skratta och hade roligt. En del hade fått i sig lite för mycket, jag var en av dem. Kvällen var en riktig berg och dalbana för mig. Ena stunden grät jag och bråkade med min pojkvän, andra stunden var vi glada tillsammans och jag hade kul med alla de andra. Vid tolvslaget hade vi dock precis bråkat igen och jag var ledsen över faktumet att det var såhär jag firade in det nya året, genom att bråka med pojkvännen. Inte långt efter det bestämde vi oss för att åka in till stan igen, sista tåget skulle gå snart.
Inne i stan fortsatte jag och min pojkvän att bråka. Tillslut gick vi åt olika håll och jag satt mig på en bänk utanför Knutpunkten, Helsingborgs resecentrum. Jag ringde efter min klasskompis och hade tänkt fråga om jag kunde sova hos honom, bussarna hem till mig hade redan slutat gå och jag ville inte be mina föräldrar hämta mig i stan. Jag ville definitivt inte sova hos min pojkvän. Klasskompisen svarade dock inte. Jag var inte speciellt förvånad, det var ju nyårsafton och jag visste att han var ute på någon krog. Det är svårt att höra telefonen då.
Det var kallt ute och jag stängde jackan och grävde ner ansiktet i halsduken för att värma jackan. Jag ser mig omkring, det är människor överallt. Jag ser till höger och ser en äldre man komma mot mig. Han är väl runt 40 år, vit och välklädd. Jag ser hur han tar sikte på bänken jag sitter på. Och på mig. Jag blir alldeles kall, lägger benen i kors och tittar neråt. Han sätter sig bredvid mig och börjar prata med mig. Han säger hur snygg jag är och börjar smeka mitt lår. Jag fryser till is och försöker klämma ur mig någonting. ”Nej”, säger jag tyst och försiktigt. ”Jag är bara 17 år”, bönar jag. Han fortsätter att berömma mitt utseende, och ber om ursäkt för att han inte kan låta blir. En bil närmar sig och stannar till precis framför oss. Han tar tag i min arm och försöker dra mig mot bilen. Jag sitter som fastklistrad i bänken, utan att skrika eller att säga ett ord. Jag kunde inte röra någon kroppsdel, men jag vägde över 1 ton. Rätts som det är kör bilen iväg och mannen lämnar mig hastigt. Det tar mig en halv minut innan jag kan röra på mig igen. Jag börjar gråta och bli hysterisk. En äldre dam kommer fram och undrar hur det är fatt. Jag går därifrån och mot krogen som varit snett bakom mig. Jag går in och pratar med bartendern. Jag säger att jag bara är 17 år, att jag vet att jag inte får vara där men att jag tror att någon nyss försökt våldta mig. Bartendern svarar med att om jag inte är över 18 får jag inte vitsas inne på krogen. Jag pratar istället med vakten som står vid ingången. Jag förklarar för honom vad som nyss har hänt. Jag tittar upp för att peka mot vilket håll mannen gick, och får syn på mannen. Jag pekar ut honom och vakten svarar att det inte finns någonting han kan göra.
Aldrig förr har jag känt mig så ensam i världen som jag gjorde i just det ögonblicket. Jag ringde min bror, jag grät och jag skrek att han var tvungen att komma och hämta mig. Jag sa inte vad som hade hänt. Medan jag vänta på honom ringde jag min bästa vän. Jag berättade kort vad som hänt, men jag undrar om hon förstod någonting. Slutligen kom min bror, körde hem mig där mina föräldrar väntade i dörröppningen. Jag la mig ner på golvet och fortsatte gråta. Dagen efter åkte jag till Norrbotten. Jag var tvungen att åka bort. Jag kunde inte vara hemma. Jag kunde inte andas i mitt eget rum. Samhället hade svikit mig. Min stad hade svikit mig. Jag hade svikit mig själv.
Jag är knappast den enda som har råkat ut för någonting liknande, eller värre. För mig har våldtäkt alltid varit det värsta som någonsin skulle kunna hända mig. Efter 2½ år blir jag fortfarande förbannad och förtvivlad över hur jag blev bemött och behandlad av krogpersonalen den kvällen. Jag polisanmälde aldrig händelsen, även om jag funderade på att göra det. Dock inte för min egen skull. Det fanns ingen mening med att göra det för min skull. Polisen skulle lägga ner utredningen inom kort och jag skulle behöva gå igenom en massa skit helt i onödan. Skulle jag polisanmäla det så skulle det ha varit för att stoppa det kräket från att närma sig andra tjejer. Men vad var poängen med det? Får man tag på honom skulle det ändå aldrig kunna göra något. Vilka bevis fanns där? Varför skulle någon lyssna på en 17årig tjej om vad som hände en kväll hon var berusad?
Detta är förmodligen ett av de mest intima och personliga blogginlägg jag någonsin kommer skriva, jag hann inte skriva fler än tre rader innan tårarna kom. Jag gör det inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag fungerar alldeles utmärkt idag, förutom rädslan av att gå ute själv på kvällarna och hjärtat som börjar rusa om någon går bakom mig eller om det prasslar till i skogen. Jag gör det för att jag blir uppgiven och känner mig fortsatt sviken när man prioriterar bort våldtäktsfall. Jag känner mig sviken när man lägger ner oändliga resurser på att sätta dit fildelare för att någon kanske förlorar pengar på det. Jag känner mig sviken när man lägger ner resurser på att sätta dit serietecknare istället för riktiga pedofiler.
Jag inbillar mig att jag inte prioriterar helt annorlunda från majoriteten av befolkningen. Vålds- och sexbrott är i mina ögon är något betydligt, BETYDLIGT, värre än brott mot upphovsrättslagen. Varför prioriterar man så skevt idag? Varför fanns ingen där för mig den kvällen? Varför finns ingen där för de som blir utsatta för våldtäkt idag? Varför har vi tappat fokus på vad som är viktigt för människor?
#1 av Henrik Holst, augusti 16, 2010 - 14:16
Helt otroligt vilken kall personal på krogen ”du får inte vara här om du är under 18″ till någon som precis råkat ut för ett övergrepp :-O
Jag kan inte ens föreställa sig hur hemskt det måste vara att utsättas för något sånt här, fy fan.
#2 av Anders S, augusti 16, 2010 - 15:12
Tyvärr tror jag att detta är allt för vanligt. Jag tror att ingen som inte blivit utsatt kan föreställa sig hur det känns. Jag kan bara ana, det måste vara hemskt. Att skriva ut dina känslor så här, kan förhoppningsvis hjälpa andra. Sharing is caring
#3 av Fredrik Larsson, augusti 16, 2010 - 15:44
Tror också det är väldigt vanligt – det är det som händer i ett samhälle där Big brother blivit viktigare än demokrati och reglerna blivit viktigare än människorna som dom skall styra.
Kort och gott ett samhälle utan civilkurage och eget ansvar.
Det enda vi kan göra är att i situationer där vi måste väga mänskliga intressen mot reglerna ser till att tillämpa reglerna på det sättet som det är tänkt (inte som det är skrivet) samt att vid de tillfällen då moraliska och etiska regler så bjuder bryta mot de skrivna reglerna.
Sedan Nurnbergrättegångarna är det inte längre ett försvar att säga att man följer order för anställda inom världen militärer – när skall samma regler börja tillämpas inom andra områden?
Hursomhelst har du helt rätt – det är för djävligt att du råkat ut för det. Sedan tycker jag som Anders att det är starkt av dig att skriva om dig själv på deta viset och jag hoppas att det är många som läser och tänker ett steg längre än till nästa TV-tablå.
Mvh
Fredrik Larsson
#4 av Anders, augusti 16, 2010 - 16:02
Kram.
#5 av Camilla, augusti 16, 2010 - 16:49
Oj, herregud. Det här va mig verkligen ett personligt och extremt gripande fall. Jag vill aldrig få känna på samma hjälplöshet men all styrka till dig för att du ens väljer att skriva det här.
.-= Camilla´s last blog ..15 Augusti =-.
#6 av Amatörsexolog, augusti 16, 2010 - 16:51
Ledsamt nog tror jag att en väldigt stor andel av männen i samhället inte inser hur skärrande ens småtafatta klumpiga övergrepp kan kännas för kvinnor. För att inte tala om tyngre nära ögatupplevelser. Som du och var o varannan kvinna jag talat närmare med för fan tycks ha i bagaget
. Ja och sedan våldtäkt förstås.
Själv har jag, trots att jag är av manligt kön, av slumpen blivit tvingad att tänka igenom denhär typen av grejer eftersom jag på mycket nära håll följt med psykiska följderna av våldtäkt. En mig närastående kvinna, som i sin ungdom blev våldtagen, präglas ännu djupt av det föga sakliga bemötande från både myndigheter, vårdpersonal och rentav den egna familjens anlitade advokat som hon fick utstå. För över tretti år sedan.
En vän till mig är transsexuell, och hade i början av sin hormonterapi och övergång till kvinnligt utseende förutom alla andra… intressanta upplevelser en smärre shock då hon fick lära sig hur utsatta kvinnor ofta känner sig för biverkningar av mänlig könsdrift.
Man kan ju hoppas att samhället kommer sin medeltida, pubertala sociala inkompetens. Ursäkta mig om det verkar malplacerat då jag skriver det här, men kanske man kunde börja med att på allvar knipa åt dom mest korkade tabuna kring sexualitet. Unga män kunde må bra av att få lära sig ”lätta på trycket” utan att alla visserligen gör det men förlöjligar minsta antydan till att det är så det funkar.
Eller ni vet, utveckla lättåtkomliga mediciner mer eller mindre självvalt ensamma män kan dämpa libido med frivilligt. P-stavarna för män verkar det ju inte bli nåt.
#7 av Curt Jonsson, augusti 17, 2010 - 14:07
Tack Sandra för att du delade med dig av detta! Det är starkt och det berör. Kram
#8 av Anne Kekki Forshaga, augusti 17, 2010 - 19:51
Tack för att du delar med dig och hjälper andra yngre, som bär på samma upplevelser.
.-= Anne Kekki Forshaga´s last blog ..Kampanjbusa- det är mitt tips idag =-.
#9 av Joshua_Tree, augusti 18, 2010 - 07:29
Oerhört starkt skrivet.
.-= Joshua_Tree´s last blog ..Väljarens röst III =-.
#10 av Jonas Nordgren, augusti 18, 2010 - 10:14
Oj. Damn.
Ja, man måste verkligen leva sig in i situationen för att förstå att det sätter så djupa spår. ”Men det hände ju inget” ekar i bakhuvudet.
Men det gjorde det. Ungefär samma sak som en skenavrättning.
Tack för att du delade med dig av detta, Sandra.
#11 av Jörgen L, augusti 18, 2010 - 17:34
Kram.
#12 av Calle Rehbinder, augusti 30, 2010 - 02:47
Oj.
Det var en stark berättelse. Naket och självutlämnande. Du har min sympati.
Ja, samhället kan vara hårt ibland.
Alldeles för hårt – och det kan göra jävligt ont att upptäcka det när man är så ung.
Vi får helt enkelt se till att dra våra strån till stacken för att göra samhället mjukare.
.-= Calle Rehbinder´s last blog ..Torgpremiär för kampanjekipaget! =-.