Detta blogginlägget skapade jag den 26 februari i år. Förutom rubriken så har det stått tomt fram till idag. Det är svårt att komma igång igen. Jag har varit borta från bloggen, från Piratpartiet och från politik i över 6 månader nu. Det känns ovant och svårt att komma tillbaka, men jag känner att jag har en del att förklara.

Jag tillägnade hela vintern, våren och sommaren till Piratpartiet, Ung Pirat och den politik som jag brinner för. Vi var många i samma situation, vi kämpade på det personliga planet med ork och ekonomi, för att kunna driva opinion och vår politik framåt. Vi var många som satsade järnet. Under sommaren var jag inte hemma i mer än några få dagar i sträck, innan jag var på resande fot igen. Det var debatter, festivaler, seminarier, intervjuer och möten. Som riksdagskandidat och vice förbundsordförande kände jag att jag hade ett ansvar för att göra mitt yttersta. När primärvalet var över så undrade jag vad jag gjort för att förtjäna förtroendet jag fått från medlemmarna, och Göran Widham påpekade då för mig att det var det arbetet jag hade framför mig. Jag skulle bevisa att medlemmarna inte hade röstat fel. De orden tog jag vara på, så långt jag kunde.

Jag kan ju bara tala för mig själv och från mitt perspektiv på kandidaturen och valet. Vi gjorde ett katastrofalt dåligt val. Vi var alla chockade. Det var väl inte många som på riktigt trodde att vi skulle komma in, men resultatet var nog sämre än vad någon av oss kunnat drömma i våra värsta mardrömmar. Trots detta är jag faktiskt nöjd med min insats och jag presterade för det mesta så bra jag kunde. Mest nöjd är jag förmodligen med min och Anna Troberg’s kampanj, samt min intervju med Jobbgrillen. Det enda jag kanske kan ha dåligt samvete för, men fortfarande inte ångrar, är väl att jag försvann i slutspurten. Jag önskar på sätt och vis att jag kunde skylla på mitt jobb, att jag var ny där och behövde flytta hela mitt liv till en ny ort. Men det är ju inte hela sanningen. För min ork dog innan jag fick mitt jobb. Det var inte det att jag var fysiskt eller psykiskt slut, att jag inte orkade kampanja eller resa mer. Det berodde definitivt inte för att jag hade tröttnat eller slutat tro på politiken. Snarare var det väl för att jag inte förrän då insåg att allt man jobbar för, att man vänt sitt liv upp och ner för, kunde förstöras av någon annan över en natt. Det är inte det att jag inte vet om att saker kan gå tokigt fel och på en sekund så förändras allt, men detta var första gången det kändes rent känslomässigt.

Det jag pratar om är alltså hela ”Vi vill legalisera innehav av barnpornografi”-grejen. Det var det sista jag klarade av. Det var det där sista som krävdes för att mitt vatten skulle koka över. Jag tappade all tro i min partiledare som tog sig vilka frihet han ville, och på min styrelse som kort och gott svarade ”det bästa vi kan göra nu är att sitta still i båten”. Vid ett antal tillfälle tänkte, och sa jag ”I helvete heller att jag hjälper till att få in det aset i riksdagen”. Nu hade man väl kanske kunnat hoppats på att jag hade blivit mer politisk korrekt och att jag hade skrivit att jag nu förstår att det var lite extremt av mig. Men jag tycker nog inte det. En partiledare som inte kan respektera sina medlemmar är inget material för riksdagen, enligt mig.

Oavsett vad som hände, vad som sas eller hur det faktiskt gick så fanns det ingen ork kvar efter det. Jag intog min position för valkoma en månad innan valet och inte förrän nu känner jag att det kanske är dags för att plocka upp bollen igen. Att beslutet om Datalagringsdirektivet idag bordlades i ett år är en seger, någonting man måste värdesätta. För truth be told, man får sällan som man vill i politiken(chockerande, eller hur?). Även om bordläggning inte löser problemet med Datalagringsdirektivet så ger de oss värdefull tid för att kunna förändra.

Ugh.. Det känns verkligen konstigt att komma in i bloggandet igen. Känner mig rostig och hittar inte riktigt flytet, men jag hoppas på att det kommer tillbaka snart.

När jag ändå håller på skulle jag vilja tacka alla som hjälpte mig i somras. Framför allt tack till #cex, Jocke, Jerry och många andra pirater som alla bidrog på sina egna sätt. Utan er hade jag aldrig växt som jag gjorde, och resan hade definitivt inte varit lika rolig utan er. Det var tack vare er jag blev den pirat med tredje flest personkryss i riksdagsvalet 2010!