Då är man på g hem från Göteborg ännu en gång. Fast denna gången är hem söderut, och betydligt närmre. Dock har jag inte flytet på min sida idag.. Glömde att mobilen inte ställer om sig själv, så nu sitter jag på centralstationen en timme för tidigt och försöker trycka ner mig den där over-priced mackan och en alltid lika underbar chai latte.

Göteborg har varit nice, som fan. Dock med ett avslut som inte var lika nice, för min del iaf. Jag mår betydligt bättre idag till skillnad från igår kväll, men fortfarande inte riktigt bra. Än.

Det jobbiga är att jag vet inte varför jag mår så dåligt. Jag borde ju inte bry mig så mycket. Jag hade till och med förberett mig på att det skulle bli såhär. Fast jag antar att den förberedelsen försvann ut genom fönstret när jag började trivas så pass som jag gjorde. Som jag hade gjort än om jag varit där.

För även om jag inte blev headoverheels, trivdes jag fruktansvärt bra. För allt var så enkelt. Jag behövde inte mer än vad det var. Jag behövde ingen rosa, blommig, fluffig framtid att se mot. För just då, så trivdes jag, i det där ögonblicket.

Det som kommer göra det svårast att lämna det bakom mig är väl att det va så enkelt. Kommunikationen fanns där, ärligheten fanns där. Det är ingenting man hittar lätt. Alla vet ju att killar är rätt så retarderade när det kommer till att prata. Jag är inte så säker på att jag kommer ha denna lättsamheten igen, men man kan ju alltid hoppas. Sen vill jag ju inte riktigt tro på det. Helt ärligt så skyller jag på alla jävla filmer där det i slutet alltid blir att det blir dom, trots alla ”problem”. Alltid blir det så. I alla drömmar, fantasier, filmer. Men verkligheten än så mycket stormigare, läskigare.

I början va min reaktion väldigt chill. Jag sa att det va lugnt, och jag trodde väl att det var det också. Men sen är det ju den där fasaden jag tar upp när jag blir rädd. Jag spelar oberörd, obrydd, väldigt whatever. Men jag är ju ett känslomonster. Det är klart jag känner, det är klart det gör ont, det är klart jag bryr mig. Och allt blir så mycket svårare när jag själv inte ser vad som var fel. Allt var bra från min sida av bäcken. Gräset var grönt.

I början, igår, trodde jag det var mitt ego som va sårat. Mitt ego är ju större än mig själv. Jag vill minnas att jag till och med sa att jag kände att det va sorgligt för att mitt ego var sårat, för alla vill ju ha mig. Men det är väl kanske inte riktigt så. Innerst inne tycker jag nog på riktigt att det är väldigt sorgligt och synd.

Jag tror dock jag ska låta mig själv vara patetisk en stund. Jag ska låta mig själv hoppas på att jag får ett filmslut, att han komma springandes perrongen. Jag ska låta mig själv få vara ledsen, för jag tycker faktiskt att det är värt det denna gången. Även om det inte kommer hända, så vill jag fortfarande hoppas, litegrann iaf.

Nu ska jag glida hem från göteborgsregnet, regnet som tidigare påminde mig om mycket trevligare stunder.

Och du.. Du kommer göra en tjej väldigt, väldigt lycklig.. Det är min förlust, inte din.

And when it rains
On this side of town it touches everything
Just say it again and mean it
We don’t miss a thing

You can take your time
Take my time

Det är många som frågat vad det va som egentligen hände igår, har förklarat för en del men inte för alla. Det är för jobbigt att skriva, både fysiskt och psykiskt. Så jag skriver det en sista gång här.

Johan, jag samt hundarna va på väg hem från Gråträsk. Det snöade som bara den och vi hade redan tidigare kännt på hur halt det va ute. Med sommardäck och hela köret så färdades vi i 90km/h. Efter ca 20 minuter hamnade vi bakom en lastbil. Även den körde 90km/h så det var ju egentligen inte det att det gick långsamt framåt. Tror det va hela grejen med att det är jobbigt att köra bakom en lastbil. Men det är väl bara föraren som har svaret på den frågan.

Hur som helst… Vi körde precis ut ur en kurva och hade en lång raksträcka framför oss. Det toksnöade så sikten var verkligen inte optimal. Johan svänger ut på vänsterfilen och börjar köra upp bredvid lastbilen. Just som han började köra upp bredvid lastbilen ser jag en lastbil som kommer mot oss vilket jag berättar för Johan. Jag tror dock inte han uppfattar eftersom han fortsätter. När vi väl ligger bredvid lastbilen så får bilen sladd, och då ser Johan den mötande lastbilen. Lastbilen bredvid oss ser nog ingenting och kör framåt som tidigare. Jag och Johan sladdar fram och tillbaka på vänsterfilen och ser lastbilen komma mot oss som en stor mur av kraft som utan tvekan skulle ha tagit båda våra liv. Det jag minns bäst är när vi bara hade ett par meter kvar till lastbilen, bilen pekar åt vänster vilket då innebär att om inte vi flugit över på höger körfält igen så hade jag varit den som fått första smällen av lastbilen. Men vi åkte ju över på höger körfält. Jag tänkte ”Vi klarade oss!” i en halv sekund, sen körde vi rätt in i lastbilens släp. Ganska rakt på, men högra framhörnet tog mest. Halva undre fronten på bilen flyger iväg och vi snurrar en sväng på vägen. Sen står allt still.

Efteråt kollade jag till hundarna och såg att dom va okej… Sen kunde jag inte göra mer än att skratta. Jag va väldigt lugn hela tiden. Ingen panik, ingen stress, inget skrikande… ingenting. Jag tror jag kände undermedvetet att jag va tvungen att va lugn för Johans skull.

När jag väl kommit hem, och Annki hämtat hundarna så brast allt. När jag satt mig ner så försvann min mur av lugn. Allting kom forsande. Det gör det fortfarande emellanåt. Speciellt just nu när jag skriver. Det va många igår som tyckte jag skulle ringa någon, att jag inte skulle vara ensam osv. Jag uppskattar att ni försökte hjälpa, tror inte jag sa det till er.

Det känns väldigt klyschigt att säga detta. Men fan va man är glad att man lever. Det är inte det att jag inte uppskattat livet innan. Jag har längre älskat livet mer än många kan förstå. När jag hade lastbilen framför mig kände jag ingen panik, ingen ångest, ingent ”jag önskar att jag berättat för den personen att..”. Jag kände att jag accepterade läget. Att jag levt livet som jag borde ha levt det. Vilket nog är den största bekräftelsen jag någonsin kommer få. Trots mina små och stora motgångar de senaste åren, eller under mitt liv i sig, så är jag jag.

Jag är brutalt ärlig. Jag är ett känslomonster. Jag är kanske en gnutta galen ibland. Men jag lever livet medans jag kan och det är någonting som ingen kan ta ifrån mig. Jag tänker aldrig låta mig själv undra vad som kunde ha hänt om jag bara gjort den där saken. Jag tänker aldrig låta mig själv önska att jag berättat för den där personen.

Don’t wonder why people go crazy. Wonder why they don’t. In face of what we can lose in a day, in an instant, wonder what the hell it is that make us hold it together.

När jag satt mig på flyget förra torsdagen så hade jag ingen aning om att veckan skulle bli som den blev. Detta har garantera varit dom roligaste elva dagarna jag haft på ett tag. Skulle jag beskriva veckan med ett ord så skulle jag nog använda ordet ”flippad”. Det har hänt så mycket random, roliga och intressanta saker. Detta är verkligen någonting som jag kommer minnas väldigt väldigt länge, helst förevigt.

Resan hade givetvis inte varit så fantastisk om det inte vore för alla otroliga människor. Alla som bidrog, gamla som nya vänner, har helt klart varit som adrenalinsprutor rätt in i min kropp. Det va längesen, om ens någonsin, jag varit såhär galen, random och fylld av total glädje. Jag skulle inte vilja ändra på en enda sak, faktiskt.

Alla som varit med under veckan har verkligen bjudit på sig själva och gått all-in. Ni har alla lämnat spår, men en del lämnar mer speciella spår.

Lillmacho, du.. Jag finner inte ord… Vi hittade varandra direkt, bara vi såg på varandra. Du och jag har någonting väldigt djup. Vilket är helt otroligt eftersom att vi inte pratar speciellt mycket innan vi träffades afk. Men vad ska man säga. Det finns inte många jag kan säga ”du vet vad jag menar” till.. som verkligen förstår precis vad jag menar. Eller bara med en blick så känner du precis vad jag känner. Du är min kompanjon i ”De alkoliserade hororna”… Även om vi inte gör en facebook-grupp av det. Och.. Ett citat speciellt för dig..

If there’s an upside to free falling, it’s the chance you give your friends to catch you.

Kim, vi började vår relation till varandra på ett.. minst sagt väldigt unikt sätt. Jag kan inte låta bli att flina och skaka på huvudet och undra vad fan som hände. Jag skrev lite längre upp att jag inte skulle vilja ändra på en enda sak, och då menar jag inte ens hur du och jag började. För jag är rädd att vi i så fall inte skulle funnit varandra som vi gjorde nu. Du är min glädjedos. Jag kan verkligen inte vara annat än glad omkring dig. Med risk för att låta kär i dig, jag måste bara le när jag ser på dig. Jag tror du kommer vara den som drar bort täcket när jag känner för att gömma mig under täcket. Men även om vi är flippade, tokiga och galna blondiner så ska du veta att jag alltid kommer finnas här när du behöver mig. Bara för att vi har kul ihop och verkar ytliga, betyder det inte att det inte grundar sig på riktig vänskap.

Klara, du och jag har på sätt och vis ett väldigt komplicerat förhållande till varandra. Vår växlande mamma-dotter relation är väldigt intressant. Du är den personen som vet allt. Som jag förlitar mig på att ska ge mig vettiga råd och ”mamma-blickar”.. Men jag vet att du alltid kommer låta mig gå min egen väg och finnas där när jag fuckar upp allting. Du är en av dom få jag aldrig kommer oroa mig för att du inte har tid för mig.

Jonatan, jag tror du fick en liten chock av att träffa mig afk. Jag tror att jag va väldigt mycket mer galen än du trodde, fastän jag varnat dig. Jag kan förstå dig, jag överdriver ibland. Och detta har iofs varit en väldigt ”överdriven” vecka. Never the less.. Du är fortfarande Jonatan. Du är fortfarande den som ställde upp för mig när jag va en total främling och som alltid, alltid gör tid för mig. Till klockan 5 på morgonen, i mer än två veckor. Jag har nog varit dålig på att visa hur mycket jag uppskattar det. Jag hoppas att detta kan vara ett litet steg på vägen.

Kanin, kanin, kanin. Nej jag kommer aldrig någonsin sluta kalla dig Kanin. För det är den du är. Varesig du vill det eller inte. Jag tror du är en sån person som inte riktigt förstår hur mycket du betyder för din omgivning. Men du ska veta att saker är inte riktigt komplett utan dig. Jag vet att jag och många fler uppskattar dig fruktansvärt mycket mer än du tror. Sluta aldrig vara du, sluta aldrig ge ditt telefonnummer till random personer som ringer mitt i natten. Du ser vart det kan leda.

Jag vill också säga hemskt mycket tack till Monki för att jag fick bygga flyktingförläggning i din lägenhet under veckan. Det va verkligen sjukt snällt och uppskattat av oss i #alkohol.

Till min bästa bitch Chris to the motherfucking K, dansa, jobba, bygg! Hoppas det inte dröjer lika länge tills vi ses igen!

Till alla andra i paketet, det va sjukt trevligt att träffa er. Det är verkligen inte sista gången. Jag tror att några av er fick en chock av att träffa mig afk. Det finns någonting mer än den oseriösa saken som spammar i paketet.

Fastän att ni inte läser bloggar och sånt ”trams” så nämner jag er iaf. Alex, tack för att jag fick invadera hos dig lite hastigt och lustigt. Bergfelt, FRUKTANSVÄRT kul att träffa dig igen. Kul att se att du är precis som innan, vill inte ha dig på något annat sätt. Gl hf i Norge. Hoppas det inte dröjer tre år innan jag träffar er igen.

Det finns ju såklart massvis med fler personer som förgyllt min vecka i Göteborg. Men ja, rent logiskt sett.. Så kan inte alla betyda lika mycket. Det kanske låter lite hårt, men det är ju sanningen. Vi vet ju att jag jobbar brutal sanning. Så inget whineande om att jag inte skrev någonting om just dig : )

Ord som beskriver veckan är väl.. hm.. Bartender, blåbärssoppa, MINE, ”En cider tack”, bygg, jobba. ; )

Vi ses förhoppningsvis snart igen. Snart bor jag inte så långt bort från Göteborg. Målet är att hälsa på typ en gång var eller varannan månad. Men vi får se… Rätt som det är flyttar jag kanske upp en sväng.

Tack för att ni tvingade mig att vara kvar en vecka till och för att ni ville fira min födelsedag med mig. Puss! <3

Igår för 19 år sen gick min mamma igenom den smärtfylla processen att föda mig. Tack och lov att hon efter två tidigare förlossningar inte bestämde sig för att inte ha mig.

Att fylla 19 år är ganska tråkigt egentligen. Det händer ingenting speciellt.. Man är i ett riktigt mellanläge. Mellan körkort och systemet. I år blev det inget rus av att ”nu är jag en människa som räknas”-känsla, som jag fick förra året. Hur som helst så anser jag mig ha mycket att fira.

För det första, är jag ett år äldre. Ett år närmre till att en dag kanske bli tagen seriöst av äldre människor. Ni vet, att bli av med blicken ”lilla lilla flicka” när man avslöjar sin ålder.
För det andra så har jag under året som gått blivit inkastad i en värld jag aldrig trodde skulle intressera mig. Politikens värld. Även om jag nu känner att intresset för partiet är långt ifrån vad det var innan så har det varit ett händelsefullt år. Först var jag EU-kandidat för Piratpartiet och sen blev jag medlem i Ung Pirats förbundsstyrelse. Det är två saker jag verkligen är stolt över. Båda uppdragen har gett mig massvis med äventyr, inrikes och utrikes.
Den tredje saken är att jag gav mig ut på ett äventyr i norrbotten. Även om jag snart ska flytta hem till föräldrarna igen så är jag fruktansvärt nöjd över att jag flyttade hemifrån innan min äldre bror gjorde det.

Sist, men absolut inte minst är nöjet av att få träffa alla underbara, inspirerande, snälla, omtänksamma, roliga människor. Jag har vunnit en hel del nya vänner som jag delar många, oförglömliga minnen med. Jag vet innerst inne att vi alla inte kommer kunna hålla kontakten i resten av våra liv, men jag hoppas verkligen att vi kommer få många många år tillsammans.

Men nu däremot.. Nytt år, nya äventyr, nya minnen. Vi ses där!

Det är inget ovanligt att höra. Speciellt bland oss tjejer. Man träffar någon, har trevlig, tror att det finns något(, har sex med dem) och sen kommer frågan.. ”vad betyder detta?”. Ofta så är det nu killen säger att han i själva verket inte känner någonting tillbaka. Utan han tyckte bara det var kul att umgås etc..

Det är nu man börjar bygga upp ett hat mot players.

Men det finns ju en väldigt enkel lösning på detta problem(som förövrigt känns vara som någonslags naturlag). Man måste vara ärlig om att man är en player. Det är det jag tror är missuppfattningen i allt detta som drabbar folk allt för ofta. Jag tror att vi tjejer inte bryr oss om att killar ligger omkring, väldigt sällan iaf. Vi _hatar_ däremot att det ljugs om det. Vi _hatar_ att ni får oss att tro saker. I bland känns det till och med som att även om vi frågar er rakt ut och säger att det är helt okej om ni är det, så kan ni inte vara ärliga. Inte ens efter man haft sex med er och frågar er igen så kan ni vara ärliga.

Varför detta behov av att linda in allting i ”perfektion”, ”oskuldsfullhet” och allt vad det nu kan vara? Varför säga ”jag brukar verkligen inte göra såhär men…” när det är precis motsatsen?

kommunikation, kommunikation, kommunikation. Sluta vara så egoistisk och tänka saker i stil med ”om jag får henne att tro att hon är speciell kommer jag få ligga”. Grejen är att det ofta är steget längre för oss tjejer. När vi känner oss speciella så tror vi att det finns någonting känslomässigt. Om man bara hade kunnat börja vara ärlig kring detta så hade vi sparat våra medmänniskor väldigt många tårar.

Nu inser jag att detta inlägget är väldigt riktat. Jag vet att det finns tjejer som jobbar precis likadant, men det va för min egen del enklare att skriva det som om att killarna är svinen och det är tjejerna som är offer för allt hemskt. Det är väl förmodligen fel av mig, men ja.. det va för enkelhetens skull.

Hur som helst så kan detta vara någonting att fundera på för både tjejer och killar. Jag vet att många av oss tycker att ärlighet och öppenhet är det bästa som finns, så varför exsisterar det knappt när det kommer till detta område?

Okej, bara för att förtydliga. Jag har inte blivit bränd. Tack för omtanken men jag behöver inga ”pepp-talks”. Jag mår bra. Objektivt-bloggande! <33