Arkiv för kategori Personligt

Inför SSWC – Den smarta packlistan

Såhär i sista minuten tänker även jag publicera min förmodligen ännu inte kompletta packlista. Förvänta er att jag kanske uppdaterar bloggposten när jag imorgon får ett infall att ”shit, detta måste jag ju ha!”

Hur som helst, detta är alltså den smarta packlistan. Med smart menar jag att den är ekonomisk och tar mycket hänsyn till massan jag måste frakta fram och tillbaka. Jag tänker mig alltså en kostnadseffektiv och lätt packning, där man fortfarande känner att man lever bekvämt.

Lifesavers™

iPhone + laddare
iPad + laddare
Hörlurar
Kontanter
Bankkort
Vin
Minttu

Kommentar: Ja okej, det är väl kanske inte så smart att packa ner två laddare, när en fungerar till båda produkter. Men detta är som sagt kategorin Lifesavers™. Här snålar man inte. Jag minns paniken jag hade när jag i Almedalen hade mindre än 15% batteri på båded iPaden och iPhonen. Snacka om att förlora två liv samtidigt. Nej, två laddare blir det alltså. En del kanske inte prioriterar vin eller Minttu som en Lifesaver™, men jag vill ändå hävda att vätskekontroller är viktiga när man är ute och campar.

Saker-att-ha-på-sig™

Klänningar/Tunikor * 5
Leggings * 2
Tjocktröja * 2
Bikini * 1
Shorts * 1
Underkläder + strumpor * 4
Regnjacka/poncho * 1

Kommentar: Som brud måste jag säga att jag har det otroligt lätt när det kommer till just Saker-att-ha-på-sig™. Klänningar eller tunikor är otroligt praktiska då de faktiskt funkar i alla väder, året runt. Är det solsken ute så är det allt man behöver, blir det lite kallare så slänger man på sig ett par leggings eller byxor så håller man sig varm. Nu väljer jag att ta med mig leggings för de tar väldigt mycket mindre plats än byxor. Två tjocktröjor tar jag med mig då det inte verkar bli så varmt alla dagar. Den ursprungliga planen var även att bara ta med en liten söt regnponcho som jag fått från en kund, men nu när det verkar bli kaosväder tar jag med en regnjacka jag lånat av jobbet. Billigt(läs: Gratis) och bra! Kan även tillägga att mitt stora argument för att ha olika plagg på sig för varje dag är att man lätt ska kunna känna igen vilken dag det är när man bläddrar igenom bilderna i efterhand.

Nödvändiga-saker™

Deo
Parfym
Duschkit
Hårborste
Smink
Tandborste och tandkräm

Kommentar: Nödvändiga-saker™ är alltså sånt som behövs för att jag inte ska se ut som ett penntroll hela dagarna(håll utkik på morgonen), eller för att man inte ska bli utvisad till fåren när det är dags för middag för att man luktar så förbannat illa. Smink för mig innebär eyeliner, ögonfransböjare och mascara. Behöver jag inte mer på jobbet så behöver jag definitivt inte mer för fåren.

Saker-runt-omkring™

Ryggsäck 27L
Tält
Sovsäck
Liggunderlag/luftmadrass
Myggmedel US622
Ficklampa
(En riktigt) Kudde
Resebadlakan
Huvudvärkstabletter
Plåster
Campflagga
Vattentät packpåse
Vattenflaska
Grendosa

Kommentar: Majoriteten i denna kategorin är nyinköpt så det gick ju en del pengar. Men jag är ändå nöjd med att jag kom undan med tält, ryggsäck, sovsäck, liggunderlag, vattentät packpåse och ficklampa för drygt 1200 kr. Resebadlakanet fick jag av jobbet, beprövad i Almedalen och fungerar fantastiskt bra! Sparar ENORMT med plats jämfört med vanliga handdukar och torkar desto snabbare. Myggmedlet, US622, är det ENDA myggmedlet som jag rekommenderar. Välbeprövat när jag planterade skog i Norrland.

Saker-som-andra-tar-med-åt-mig™

Hårfön
Plattång
Luftpump
Kamera

Kommentar: Lets face it, vi behöver inte 200 olika hårfönar eller plattänger. Eller luftpumpar för den delen. Jag lämnar mina hemma och hoppas på att någon vänlig själ förbarmar sig över mig. På de senaste 20 utflykterna jag har gjort har jag tagit med mig en kamera, och jag har orkat plocka upp den ungefär 1 gång. För mig är kameran alltså waste of space och jag litar på att bland annat Tobias och Robin kommer ta betydligt bättre bilder än jag. Dessutom har jag ju både iPaden och iPhonen.

Idag ska jag inhandla det sista, imorgon ska jag packa och i övermorgon åker vi! PEPP!

Läs även andras packlistor!

, , ,

4 Kommentarer

So long and thanks for all the fish

Jag tror inte att beskedet jag lämnar i denna bloggposten kommer att överraska särskilt många. Några få har redan fått beskedet och en del har sagt att de har haft det på känn. Efter nästan tre år i Piratpartiet bestämmer jag mig nu för att lämna partiet och ungdomsförbundet.

Det är inget plötsligt infall utan snarare någonting jag har funderat på väldigt länge, i elva månader faktiskt. Men det var inte förrän nu i Almedalen jag bestämde mig på riktigt.

Efter barnporrstabben i augusti förra året har jag haft otroligt svårt att komma igen. Jag hade då stora planer för slutspurten som jag spånat ihop med flera personer. Men jag gick sönder då, för partiet. Det tog för hårt och när sen den stora besvikelsen i valet kom gick jag ännu mer sönder. Efter det höll jag mig borta från partiet och fokuserade enbart på Ung Pirat. Men även där fylldes min roll i förbundsstyrelsen med besvär. Jag höll ut och satte mitt hopp i kommande styrelse. Missförstå mig inte, jag har otroligt mycket hopp för styrelsen och det är faktiskt enbart styrelsemötena som får mig att tveka lite för att lämna förbundet.

Jag vet att det går att stanna i ungdomsförbundet, men jag tror innerligt att jag inte skulle få ett riktigt avslut om jag stannade kvar i styrelsen. Sedan ser jag personligen ingen poäng med att stanna i ungdomsförbundet för partiet som jag inte längre vill vara en del av.

Jag har fått frågan om jag planerar att lämna politikens värld eller om jag kanske till och med ska byta parti som flera andra har gjort tidigare. Svaret på det är att jag definitivt inte kommer att byta parti, utan snarare kommer jag bryta mig fri från partipolitik överhuvudtaget. Det jag brinner för har alltid varit frågorna som Piratpolitiken driver, med ett stort fokus på internet. Numera ser jag dock snarare partiet som ett hinder för att kunna jobba på det sätt som jag vill. Jag minns att jag i min riksdagskandidatur fick höra att jag inte var en teamplayer och ovillig att samarbeta för att jag ville bygga politik och opinionsbilda istället för att hänga på Skype eller kick-offer med de andra kandidaterna. Det ska dock vara sagt att inte alla hade den attityden.

Förutom det tror jag också att det finns en skillnad på hur jag ser på mitt medlemskap och mina kandidaturer och hur jag upplever vad resten av partiet vill. För mig har målsättningen varit att politiken alltid ska stå i fokus. Jag ville aldrig ha som mål att partiet ska komma in i riksdagen eller parlamentet, utan hellre att frågorna ska göra det. Oavsett vem som tar in dem dit. Jag tror att partiet har vässat sina armbågar lite för mycket och glömt bort att vi faktiskt behöver de andra partierna för att kunna driva politiken i riksdagen om vi nu skulle komma in. Man kan inte göra allting själv i riksdagen. Jag tror att jag någon gång i min riksdagskandidatur kom av mig lite grann och sluta säga emot, slutade reagera med handling över att det som jag inte tyckte var rätt hände. Det blir ju till slut så i parti, att partiet kommer före vad man egentligen står för. Kanske inte för alla, men då hamnar man lätt utanför när partipiskan viner som mest.

En tredje grej är att jag faktiskt vantrivs med diskussionerna om att bredda partiprogrammet. Senast nu i Almedalen fick jag höra att folk varit på diverse seminarium som inte ligger i närheten av den partipolitik som finns idag, för att forska i eventuell breddning av politiken. Jag har vantrivs när folk har antytt att för att det tyska Piratpartiet börjar hantera medborgarlöner så bör vi också göra det. Jag har aldrig, ALDRIG gillat diskussionerna om att vi ska bli ett sex- och drogliberalt parti. Det var den smala ingången som charmade mig med Piratpartiet. Jag kunde stå för ALLT som stod i principprogrammet. Jag ville göra allt. Men vi börjar lämna det läget där jag kan stå för allt och då vantrivs jag.

Min framtid inom politiken ligger alltså hos mig själv, där jag själv bestämmer vad jag får skriva och uttala mig om och framför allt där jag själv får ta ansvar för mitt eget varumärke. För helt allvarligt har jag sen augusti förra året varit livrädd för ett nytt barnporrsfiasko.

Jag har fått mycket ut av min resa i Piratpartiet och Ung Pirat. Jag har träffat fantastiska människor, fått mediaträning, debatträning och faktiskt hittat en stor del av den jag är idag genom denna resa. Jag är evigt tacksam för allt jag har fått och jag hoppas att ni inte kommer ta det personligt när jag grillar er i framtiden : )

Adjö och tack för fisken!

PS. Ung Pirat lämnar jag när nästa styrelsemöte är avslutat.

, , , ,

19 Kommentarer

In Benny we trust

För några år sedan hörde jag denna låten. Hysteriskt rolig, och bra. Den dök precis upp i min playlist, så jag tänkte dela med mig av den!

Vaknar upp nu igen, till en ny dag min vän,
allting är som igår ingenting som har hänt.
Hela världen är skit, massa svält massa krig,
massa pengar som dödar allting fint.

Jag går ner ut på stan, massa jävla reklam,
dom vill sälja ut saker jag inte vill ha.
Man ska bli något fint, man ska bli något rikt,
man ska bli ett fint rikt jävla svin.

Överallt där man går, massa hat massa bråk,
massa fega rasister som inget förstår.
Det är ta mig fan sjukt, dom kan suga min…
Ja, jag vet att jag har sagt allt det här förut…

Men det här är mitt liv, det här är min kropp,
det här är min röst, det här är min sång.
Det här är mitt långfinger…

Och politik det är skit! Göran Persson för rik.
Fredrik Reinfeldt ser ut som ett jävla lik
Leijonborg är rasist, Wetterstrand är för trist,
och Lars Ohly är nån slags jävla kommunist.

Och Maud hon är dum som ett tåg,
Peter Erikson han är ett jävla spån,
och Hägglund till sist, han kan inte va’ frisk,
våran alldeles egna antikrist!
Jag skiter i dom. Ja, jag skiter i dom.
Jag vill inte va’ med så nu vänder jag om.
Ã…ker hemåt igen, jag är trött nu min vän
om du vill så kan du komma över sen.

Det här är mitt liv, det här är min kropp,
det här är min röst, det här är min sång.
Det här är mitt långfinger…

Men solen skiner och jag står mitt i den.
Jag är så lycklig att jag har dig som min vän
Ja, solen skiner vill du höra en hemlighet?
Jag tror jag nog är lite kär i Elin Ek…

Det här är mitt liv, det här är min kropp,
det här är min röst, det här är min sång.
Det här är mitt långfinger…

Och alltid sitter nån där, nån förälder som svär
över orden jag sjunger och tycker jag lär
deras barn något fel, deras barn något hemskt.
Man tror fan att det är nått jävla skämt!

Det är dom som har fel, låter barnen få spel
där man skjuter varandra i bitar och ler.
Men om nån sjunger snopp får polisen rapport
från någon mamma som aldrig har förstått…

det är bara en sång, bara en sång,
och vårt liv är så kort, men konsten är lång.
Och jag är den jag är, du får leva med det,
och du vet…

Det här är mitt liv, det här är min kropp,
det här är min röst, det här är min sång…

Det här är mitt långfinger…
Det här är mitt långfinger… Det här är mitt långfinger till dig…

3 Kommentarer

Nya äventyr i en ny stad, tack vare Facebook!

För lite mer än två veckor sedan, onsdagen den 18 augusti för att vara mer precis, satt jag på facebook och chattade med Mattias Vahlne. Vi pratade om min intervju jag skulle ha under morgondagen, den med Jobbgrillen om ungdomsarbetslöshet. Efter några jobbiga veckor fyllda av turbulens i partiet uttryckte jag mig lite matt att jag varit arbetslös i över ett år för att jobba med partiet och att jag den 20 september skulle behöva ett jobb omgående. Mattias försvann i någon minut och skrev sedan ”jag har fixat ett jobb till dig”. Jag trodde såklart att han drev med mig. Så lätt ska det inte vara att få ett jobb. Han bad mig fiffla ihop ett CV och skicka in till chefen på Phosworks. Det gjorde jag och fredagen veckan efter, den 24 augusti, var jag på intervju i Uppsala. Jag blev ”muntligt anställd” på plats och vid frågan om när de ville att jag skulle börja jobba blev svaret ”för fyra månader sen”.

Därefter, och även några dagar tidigare, la jag all min tid på att hitta boende i Uppsala. I slutändan fick jag lite smått panik med att hitta ett boende som inte låg för långt ifrån centrum att jag frågade Nils Agnesson, Ung Pirats förbundssekreterare om jag inte fick tränga mig på hos honom. Det fick jag ju förstås, men lyckligtvis visade det sig att det inte behövdes. Den fantastiske telecomixaren Niklas trollade fram en 1:a i Fålhagen till mig. Detta var alltså i torsdags. Igår körde jag och mina föräldrar till Uppsala med hela mitt liv nerpackat i bilen och nu sitter jag här i min alldeles egna första lägenhet.

På två och en halv vecka har jag fått jobb och hittat en lägenhet i en stad där det verkligen inte är lätt att få bostad. Jag känner en enorm tacksamhet mot de som hjälpt mig och sagt att de skulle ställa upp om det blev problem. Men utan Mattias Vahlne hade resan aldrig börjat.

Mattias och jag fick av en ren slump kontakt med varandra på Facebook. Vi kommenterade båda på Jerry Silfwers statusuppdateringen, la till varandra som vänner och chattade ett par gånger genom Facebooks chattfunktion. Efter någon månad sågs vi i Uppsala över en lunch och lärde känna varandra lite bättre. Därefter har vänskapen fortlöpt och imorgon är vi även arbetskollegor.

Min historia känner jag är ett utmärkt exempel på hur sociala medier kommer förändra hur folk integrerar med varandra och även hur man söker jobb. Imorgon börjar jag på Phosworks där mina möjligheter för framtiden är oändliga. I huvudsak kommer jag nog att jobba med onlinesupport åt kunderna, men det verkar även som att jag kan få göra en djupdykning i sociala medier. Fy fan vad jag längtar!

, , , , ,

7 Kommentarer

Fildelning vs. våldtäkt

Ã…rsskiftet mellan 2007-2008 är någonting jag aldrig kommer att kunna glömma. För många var detta en nyårsafton som var precis som vanligt. Så som nyårsafton nästan alltid är. Det var det för mig också, till en början i alla fall.

Jag hade under hela eftermiddagen varit väldigt pepp. Till slut var kläderna, håret och sminker fixat till perfektion. Egentligen ser jag mig inte som ”den typen av tjej”, men någon gång då och då var det riktigt kul att klä upp sig. Det silvriga glittret runt ögonen matchade de silvriga leggings som jag hade på mig. Allt toppat med en svart klänning med bar rygg som jag köpt flera veckor tidigare. Det var min nyårsklänning som jag längtat efter att ha på mig.

Det blev kväll och jag begav mig in mot stan där jag mötte upp min dåvarande pojkvän och massor av människor från min skola. Vi var alla på väg ut till en förort där en kompis hade huset för sig själv. Jag hade med mig två flaskor vin, mitt favoritvin. När vi kom fram var festen redan i full gång och det var bara att sätta igång. Stämningen var på topp och vi var flera från klassen som samlades kring TVn där man kunde se youtubeklippet med ”Stampa med Leroy” och dansa med. Alla skratta och hade roligt. En del hade fått i sig lite för mycket, jag var en av dem. Kvällen var en riktig berg och dalbana för mig. Ena stunden grät jag och bråkade med min pojkvän, andra stunden var vi glada tillsammans och jag hade kul med alla de andra. Vid tolvslaget hade vi dock precis bråkat igen och jag var ledsen över faktumet att det var såhär jag firade in det nya året, genom att bråka med pojkvännen. Inte långt efter det bestämde vi oss för att åka in till stan igen, sista tåget skulle gå snart.

Inne i stan fortsatte jag och min pojkvän att bråka. Tillslut gick vi åt olika håll och jag satt mig på en bänk utanför Knutpunkten, Helsingborgs resecentrum. Jag ringde efter min klasskompis och hade tänkt fråga om jag kunde sova hos honom, bussarna hem till mig hade redan slutat gå och jag ville inte be mina föräldrar hämta mig i stan. Jag ville definitivt inte sova hos min pojkvän. Klasskompisen svarade dock inte. Jag var inte speciellt förvånad, det var ju nyårsafton och jag visste att han var ute på någon krog. Det är svårt att höra telefonen då.

Det var kallt ute och jag stängde jackan och grävde ner ansiktet i halsduken för att värma jackan. Jag ser mig omkring, det är människor överallt. Jag ser till höger och ser en äldre man komma mot mig. Han är väl runt 40 år, vit och välklädd. Jag ser hur han tar sikte på bänken jag sitter på. Och på mig. Jag blir alldeles kall, lägger benen i kors och tittar neråt. Han sätter sig bredvid mig och börjar prata med mig. Han säger hur snygg jag är och börjar smeka mitt lår. Jag fryser till is och försöker klämma ur mig någonting. ”Nej”, säger jag tyst och försiktigt. ”Jag är bara 17 år”, bönar jag. Han fortsätter att berömma mitt utseende, och ber om ursäkt för att han inte kan låta blir. En bil närmar sig och stannar till precis framför oss. Han tar tag i min arm och försöker dra mig mot bilen. Jag sitter som fastklistrad i bänken, utan att skrika eller att säga ett ord. Jag kunde inte röra någon kroppsdel, men jag vägde över 1 ton. Rätts som det är kör bilen iväg och mannen lämnar mig hastigt. Det tar mig en halv minut innan jag kan röra på mig igen. Jag börjar gråta och bli hysterisk. En äldre dam kommer fram och undrar hur det är fatt. Jag går därifrån och mot krogen som varit snett bakom mig. Jag går in och pratar med bartendern. Jag säger att jag bara är 17 år, att jag vet att jag inte får vara där men att jag tror att någon nyss försökt våldta mig. Bartendern svarar med att om jag inte är över 18 får jag inte vitsas inne på krogen. Jag pratar istället med vakten som står vid ingången. Jag förklarar för honom vad som nyss har hänt. Jag tittar upp för att peka mot vilket håll mannen gick, och får syn på mannen. Jag pekar ut honom och vakten svarar att det inte finns någonting han kan göra.

Aldrig förr har jag känt mig så ensam i världen som jag gjorde i just det ögonblicket. Jag ringde min bror, jag grät och jag skrek att han var tvungen att komma och hämta mig. Jag sa inte vad som hade hänt. Medan jag vänta på honom ringde jag min bästa vän. Jag berättade kort vad som hänt, men jag undrar om hon förstod någonting. Slutligen kom min bror, körde hem mig där mina föräldrar väntade i dörröppningen. Jag la mig ner på golvet och fortsatte gråta. Dagen efter åkte jag till Norrbotten. Jag var tvungen att åka bort. Jag kunde inte vara hemma. Jag kunde inte andas i mitt eget rum. Samhället hade svikit mig. Min stad hade svikit mig. Jag hade svikit mig själv.

Jag är knappast den enda som har råkat ut för någonting liknande, eller värre. För mig har våldtäkt alltid varit det värsta som någonsin skulle kunna hända mig. Efter 2½ år blir jag fortfarande förbannad och förtvivlad över hur jag blev bemött och behandlad av krogpersonalen den kvällen. Jag polisanmälde aldrig händelsen, även om jag funderade på att göra det. Dock inte för min egen skull. Det fanns ingen mening med att göra det för min skull. Polisen skulle lägga ner utredningen inom kort och jag skulle behöva gå igenom en massa skit helt i onödan. Skulle jag polisanmäla det så skulle det ha varit för att stoppa det kräket från att närma sig andra tjejer. Men vad var poängen med det? Får man tag på honom skulle det ändå aldrig kunna göra något. Vilka bevis fanns där? Varför skulle någon lyssna på en 17årig tjej om vad som hände en kväll hon var berusad?

Detta är förmodligen ett av de mest intima och personliga blogginlägg jag någonsin kommer skriva, jag hann inte skriva fler än tre rader innan tårarna kom. Jag gör det inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag fungerar alldeles utmärkt idag, förutom rädslan av att gå ute själv på kvällarna och hjärtat som börjar rusa om någon går bakom mig eller om det prasslar till i skogen. Jag gör det för att jag blir uppgiven och känner mig fortsatt sviken när man prioriterar bort våldtäktsfall. Jag känner mig sviken när man lägger ner oändliga resurser på att sätta dit fildelare för att någon kanske förlorar pengar på det. Jag känner mig sviken när man lägger ner resurser på att sätta dit serietecknare istället för riktiga pedofiler.

Jag inbillar mig att jag inte prioriterar helt annorlunda från majoriteten av befolkningen. Vålds- och sexbrott är i mina ögon är något betydligt, BETYDLIGT, värre än brott mot upphovsrättslagen. Varför prioriterar man så skevt idag? Varför fanns ingen där för mig den kvällen? Varför finns ingen där för de som blir utsatta för våldtäkt idag? Varför har vi tappat fokus på vad som är viktigt för människor?

, ,

14 Kommentarer