Vaknar upp nu igen, till en ny dag min vän,
allting är som igår ingenting som har hänt.
Hela världen är skit, massa svält massa krig,
massa pengar som dödar allting fint.

Jag går ner ut på stan, massa jävla reklam,
dom vill sälja ut saker jag inte vill ha.
Man ska bli något fint, man ska bli något rikt,
man ska bli ett fint rikt jävla svin.

Överallt där man går, massa hat massa bråk,
massa fega rasister som inget förstår.
Det är ta mig fan sjukt, dom kan suga min…
Ja, jag vet att jag har sagt allt det här förut…

Men det här är mitt liv, det här är min kropp,
det här är min röst, det här är min sång.
Det här är mitt långfinger…

Och politik det är skit! Göran Persson för rik.
Fredrik Reinfeldt ser ut som ett jävla lik
Leijonborg är rasist, Wetterstrand är för trist,
och Lars Ohly är nån slags jävla kommunist.

Och Maud hon är dum som ett tåg,
Peter Erikson han är ett jävla spån,
och Hägglund till sist, han kan inte va’ frisk,
våran alldeles egna antikrist!
Jag skiter i dom. Ja, jag skiter i dom.
Jag vill inte va’ med så nu vänder jag om.
Åker hemåt igen, jag är trött nu min vän
om du vill så kan du komma över sen.

Det här är mitt liv, det här är min kropp,
det här är min röst, det här är min sång.
Det här är mitt långfinger…

Men solen skiner och jag står mitt i den.
Jag är så lycklig att jag har dig som min vän
Ja, solen skiner vill du höra en hemlighet?
Jag tror jag nog är lite kär i Elin Ek…

Det här är mitt liv, det här är min kropp,
det här är min röst, det här är min sång.
Det här är mitt långfinger…

Och alltid sitter nån där, nån förälder som svär
över orden jag sjunger och tycker jag lär
deras barn något fel, deras barn något hemskt.
Man tror fan att det är nått jävla skämt!

Det är dom som har fel, låter barnen få spel
där man skjuter varandra i bitar och ler.
Men om nån sjunger snopp får polisen rapport
från någon mamma som aldrig har förstått…

det är bara en sång, bara en sång,
och vårt liv är så kort, men konsten är lång.
Och jag är den jag är, du får leva med det,
och du vet…

Det här är mitt liv, det här är min kropp,
det här är min röst, det här är min sång…

Det här är mitt långfinger…
Det här är mitt långfinger… Det här är mitt långfinger till dig…

Därefter, och även några dagar tidigare, la jag all min tid på att hitta boende i Uppsala. I slutändan fick jag lite smått panik med att hitta ett boende som inte låg för långt ifrån centrum att jag frågade Nils Agnesson, Ung Pirats förbundssekreterare om jag inte fick tränga mig på hos honom. Det fick jag ju förstås, men lyckligtvis visade det sig att det inte behövdes. Den fantastiske telecomixaren Niklas trollade fram en 1:a i Fålhagen till mig. Detta var alltså i torsdags. Igår körde jag och mina föräldrar till Uppsala med hela mitt liv nerpackat i bilen och nu sitter jag här i min alldeles egna första lägenhet.

På två och en halv vecka har jag fått jobb och hittat en lägenhet i en stad där det verkligen inte är lätt att få bostad. Jag känner en enorm tacksamhet mot de som hjälpt mig och sagt att de skulle ställa upp om det blev problem. Men utan Mattias Vahlne hade resan aldrig börjat.

Mattias och jag fick av en ren slump kontakt med varandra på Facebook. Vi kommenterade båda på Jerry Silfwers statusuppdateringen, la till varandra som vänner och chattade ett par gånger genom Facebooks chattfunktion. Efter någon månad sågs vi i Uppsala över en lunch och lärde känna varandra lite bättre. Därefter har vänskapen fortlöpt och imorgon är vi även arbetskollegor.

Min historia känner jag är ett utmärkt exempel på hur sociala medier kommer förändra hur folk integrerar med varandra och även hur man söker jobb. Imorgon börjar jag på Phosworks där mina möjligheter för framtiden är oändliga. I huvudsak kommer jag nog att jobba med onlinesupport åt kunderna, men det verkar även som att jag kan få göra en djupdykning i sociala medier. Fy fan vad jag längtar!

Jag hade under hela eftermiddagen varit väldigt pepp. Till slut var kläderna, håret och sminker fixat till perfektion. Egentligen ser jag mig inte som ”den typen av tjej”, men någon gång då och då var det riktigt kul att klä upp sig. Det silvriga glittret runt ögonen matchade de silvriga leggings som jag hade på mig. Allt toppat med en svart klänning med bar rygg som jag köpt flera veckor tidigare. Det var min nyårsklänning som jag längtat efter att ha på mig.

Det blev kväll och jag begav mig in mot stan där jag mötte upp min dåvarande pojkvän och massor av människor från min skola. Vi var alla på väg ut till en förort där en kompis hade huset för sig själv. Jag hade med mig två flaskor vin, mitt favoritvin. När vi kom fram var festen redan i full gång och det var bara att sätta igång. Stämningen var på topp och vi var flera från klassen som samlades kring TVn där man kunde se youtubeklippet med ”Stampa med Leroy” och dansa med. Alla skratta och hade roligt. En del hade fått i sig lite för mycket, jag var en av dem. Kvällen var en riktig berg och dalbana för mig. Ena stunden grät jag och bråkade med min pojkvän, andra stunden var vi glada tillsammans och jag hade kul med alla de andra. Vid tolvslaget hade vi dock precis bråkat igen och jag var ledsen över faktumet att det var såhär jag firade in det nya året, genom att bråka med pojkvännen. Inte långt efter det bestämde vi oss för att åka in till stan igen, sista tåget skulle gå snart.

Inne i stan fortsatte jag och min pojkvän att bråka. Tillslut gick vi åt olika håll och jag satt mig på en bänk utanför Knutpunkten, Helsingborgs resecentrum. Jag ringde efter min klasskompis och hade tänkt fråga om jag kunde sova hos honom, bussarna hem till mig hade redan slutat gå och jag ville inte be mina föräldrar hämta mig i stan. Jag ville definitivt inte sova hos min pojkvän. Klasskompisen svarade dock inte. Jag var inte speciellt förvånad, det var ju nyårsafton och jag visste att han var ute på någon krog. Det är svårt att höra telefonen då.

Det var kallt ute och jag stängde jackan och grävde ner ansiktet i halsduken för att värma jackan. Jag ser mig omkring, det är människor överallt. Jag ser till höger och ser en äldre man komma mot mig. Han är väl runt 40 år, vit och välklädd. Jag ser hur han tar sikte på bänken jag sitter på. Och på mig. Jag blir alldeles kall, lägger benen i kors och tittar neråt. Han sätter sig bredvid mig och börjar prata med mig. Han säger hur snygg jag är och börjar smeka mitt lår. Jag fryser till is och försöker klämma ur mig någonting. ”Nej”, säger jag tyst och försiktigt. ”Jag är bara 17 år”, bönar jag. Han fortsätter att berömma mitt utseende, och ber om ursäkt för att han inte kan låta blir. En bil närmar sig och stannar till precis framför oss. Han tar tag i min arm och försöker dra mig mot bilen. Jag sitter som fastklistrad i bänken, utan att skrika eller att säga ett ord. Jag kunde inte röra någon kroppsdel, men jag vägde över 1 ton. Rätts som det är kör bilen iväg och mannen lämnar mig hastigt. Det tar mig en halv minut innan jag kan röra på mig igen. Jag börjar gråta och bli hysterisk. En äldre dam kommer fram och undrar hur det är fatt. Jag går därifrån och mot krogen som varit snett bakom mig. Jag går in och pratar med bartendern. Jag säger att jag bara är 17 år, att jag vet att jag inte får vara där men att jag tror att någon nyss försökt våldta mig. Bartendern svarar med att om jag inte är över 18 får jag inte vitsas inne på krogen. Jag pratar istället med vakten som står vid ingången. Jag förklarar för honom vad som nyss har hänt. Jag tittar upp för att peka mot vilket håll mannen gick, och får syn på mannen. Jag pekar ut honom och vakten svarar att det inte finns någonting han kan göra.

Aldrig förr har jag känt mig så ensam i världen som jag gjorde i just det ögonblicket. Jag ringde min bror, jag grät och jag skrek att han var tvungen att komma och hämta mig. Jag sa inte vad som hade hänt. Medan jag vänta på honom ringde jag min bästa vän. Jag berättade kort vad som hänt, men jag undrar om hon förstod någonting. Slutligen kom min bror, körde hem mig där mina föräldrar väntade i dörröppningen. Jag la mig ner på golvet och fortsatte gråta. Dagen efter åkte jag till Norrbotten. Jag var tvungen att åka bort. Jag kunde inte vara hemma. Jag kunde inte andas i mitt eget rum. Samhället hade svikit mig. Min stad hade svikit mig. Jag hade svikit mig själv.

Jag är knappast den enda som har råkat ut för någonting liknande, eller värre. För mig har våldtäkt alltid varit det värsta som någonsin skulle kunna hända mig. Efter 2½ år blir jag fortfarande förbannad och förtvivlad över hur jag blev bemött och behandlad av krogpersonalen den kvällen. Jag polisanmälde aldrig händelsen, även om jag funderade på att göra det. Dock inte för min egen skull. Det fanns ingen mening med att göra det för min skull. Polisen skulle lägga ner utredningen inom kort och jag skulle behöva gå igenom en massa skit helt i onödan. Skulle jag polisanmäla det så skulle det ha varit för att stoppa det kräket från att närma sig andra tjejer. Men vad var poängen med det? Får man tag på honom skulle det ändå aldrig kunna göra något. Vilka bevis fanns där? Varför skulle någon lyssna på en 17årig tjej om vad som hände en kväll hon var berusad?

Detta är förmodligen ett av de mest intima och personliga blogginlägg jag någonsin kommer skriva, jag hann inte skriva fler än tre rader innan tårarna kom. Jag gör det inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag fungerar alldeles utmärkt idag, förutom rädslan av att gå ute själv på kvällarna och hjärtat som börjar rusa om någon går bakom mig eller om det prasslar till i skogen. Jag gör det för att jag blir uppgiven och känner mig fortsatt sviken när man prioriterar bort våldtäktsfall. Jag känner mig sviken när man lägger ner oändliga resurser på att sätta dit fildelare för att någon kanske förlorar pengar på det. Jag känner mig sviken när man lägger ner resurser på att sätta dit serietecknare istället för riktiga pedofiler.

Jag inbillar mig att jag inte prioriterar helt annorlunda från majoriteten av befolkningen. Vålds- och sexbrott är i mina ögon är något betydligt, BETYDLIGT, värre än brott mot upphovsrättslagen. Varför prioriterar man så skevt idag? Varför fanns ingen där för mig den kvällen? Varför finns ingen där för de som blir utsatta för våldtäkt idag? Varför har vi tappat fokus på vad som är viktigt för människor?

Jag kan inte riktigt förstå att han är borta. Han verkade inte, på en miljon år, vara den typen av människa som ens funderade över att ta sitt eget liv. Tvärtom var han den som alltid pratade om hur viktigt det var med kärlek i livet och att man ska uppskatta de små detaljerna.

Jonathan var alltid glad, alltid sprallig och alltid älskad av alla omkring honom. Det gick inte att motstå att älska honom för den inspirerande människa han var. Det gick inte att motstå att förvandla honom till ens nallebjörn som man kramade så fort man fick syn på honom.

Mitt nyaste minne med honom är från i slutet på mars, under kongressen. Jag, Jonathan och några fler lunchade på Little Italy och där hade vi de mest intensiva och djupa diskussioner om våra matvanor. Vi diskuterade allt från Jonathans problem att få en bra balans mellan mängden flingor och mjölk vid frukosten, till hur vi hatade de nya locken på pingvinaskarna(ni vet godiset, pingviner). Ett annat hett ämne var i vilken turordning vi åt godiset i godispåsen och vilka metoder vi använde för de olika typer av godis som fanns. Jag skrattade så jag grät hela den lunchen och det är ett underbart minne.

Jag kommer att sakna Jonathan väldigt mycket. Han var en av de finaste människorna jag någonsin lärt känna. Full av liv, full av tankar, full av känslor. Det är så jag kommer att minnas honom.

Vila i frid Jonathan. Vi älskar och minns dig.

Det är några frågor som har behandlats i kursen. För nästa steg behöver jag lite hjälp från alla er underbara internauter.

Ge mig lite kommentarer om vad ni tror kommer att hända. Vad vill ni ska hända? Hur kommer det se ut i framtiden? Vad är nästa steg i nätgemenskaper? Hur kommer folk att umgås i framtiden? Kommer definitionen av gemenskap att förändras? Hur då?

This is what I love, and can’t stop loving. Get wasted at parties, from 9 ’til 7 in the morning.

I live for the music, rolling Blunts, feeling high, getting loaded, or take some pills and go to La-la-land. Spending all my money on dope and on extreme high price tickets, but in the end it’s all worth it.

I like to live in my OWN WORLD ! Fuck regular life…fuck a 9-to-5 job.
I’m told to enjoy every moment, every hour, every minute,thats what I do on fridays and saturdays.

Why should I take life so seriously? I just want do what I like to do, being far from reality. Cause I can’t stand society. This is my own world, I just want to hear the music.

I think the whole system fucking sucks, everybody is working their fucking ass off during the week, getting totally fucking stressed out.

So what’s wrong and what’s right? I live for the weekend, I live for hard styles, I live for hardstyle baby…
Come on, let’s go!

Jag önskar jag kunde se världen på ett annat sätt än vad jag gör. Jag önskar att mina instinkter in skulle säga åt mig att gå snabbare därifrån. Jag önskar att jag slapp få tankar om att den äldre mannen skulle vara någon slags förbrytare, och att jag istället kunde tro att han var en vänlig man som stod där av ren slump. Det är vad min hjärna säger att han är, men rent emotionellt går det inte.

Jag önskar jag kunde sluta tro att folk kommer göra mig illa.
Men framförallt önskar jag att folk kunde sluta bevisa att jag har rätt.

”Courage is being scared to death but saddling up anyway.” ~John Wayne