Idag när jag satt mig vid datorn fick jag de mest tragiska nyheterna jag fått på ett bra tag. Vår distriktsledare hade fått samtalet från Jonathans föräldrar. Själv har jag inte gjort någonting annat än gråtit och sovit sen jag fick veta. Har inte en chans att kunna hålla tillbaka tårarna när jag skriver detta. Jag ska inte påstå att jag är en av Jonathans närmsta vänner, eller att vi sågs mer än när vi råkade vara på samma ställe. Oavsett så tar detta otroligt hårt på mig och det för att Jonathan var en helt otrolig människa.

Jag kan inte riktigt förstå att han är borta. Han verkade inte, på en miljon år, vara den typen av människa som ens funderade över att ta sitt eget liv. Tvärtom var han den som alltid pratade om hur viktigt det var med kärlek i livet och att man ska uppskatta de små detaljerna.

Jonathan var alltid glad, alltid sprallig och alltid älskad av alla omkring honom. Det gick inte att motstå att älska honom för den inspirerande människa han var. Det gick inte att motstå att förvandla honom till ens nallebjörn som man kramade så fort man fick syn på honom.

Mitt nyaste minne med honom är från i slutet på mars, under kongressen. Jag, Jonathan och några fler lunchade på Little Italy och där hade vi de mest intensiva och djupa diskussioner om våra matvanor. Vi diskuterade allt från Jonathans problem att få en bra balans mellan mängden flingor och mjölk vid frukosten, till hur vi hatade de nya locken på pingvinaskarna(ni vet godiset, pingviner). Ett annat hett ämne var i vilken turordning vi åt godiset i godispåsen och vilka metoder vi använde för de olika typer av godis som fanns. Jag skrattade så jag grät hela den lunchen och det är ett underbart minne.

Jag kommer att sakna Jonathan väldigt mycket. Han var en av de finaste människorna jag någonsin lärt känna. Full av liv, full av tankar, full av känslor. Det är så jag kommer att minnas honom.

Vila i frid Jonathan. Vi älskar och minns dig.