Arkiv för kategori Politik

It’s all for nothing if you don’t have freedom

De senaste dagarna har det varit mycket skriverier och prat om datalagringsdirektivet. Först gjorde miljöpartiets spårkrör bort sig. Sedan beslutade den tyska författningsdomstolen att ogiltigförklara implementationen av datalagringsdirektivet, och därmed sluta lagra ny data som kommer in, och förstöra all lagrad data. Efter det beslutade Vänsterpartiet sig för att gå emot Socialdemokraterna och Miljöpartiet i deras motion om att införa direktivet.

Tidigare ikväll såg jag på filmen Braveheart. Jag är säker på att många av er vet vad filmen handlar om. Det handlar om patrioten William Wallace som kämpar och står upp för sitt land och för frihet. Hans fru mördas, han vänner dör på slagfälten och slutligen avrättas han själv.

Aye! Fight and you may die. Run, and you’ll live, at least a while. And dying in your beds, many years from now, would you be willin’ to trade ALL the days from that day to this, for one chance, just one chance to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take…OUR FREEDOM – William Wallace

Detta är förmodligen en av de mest minnesvärda replikerna i hela filmen. Det är gripande och det är precis vad vi behöver höra i dessa tider där integriteten lättvindigt säljs bort. 35 000 tyskar vägrade acceptera datalagringsdirektivet. Se vart det tog dem. Låt tyskarna vara ett exempel på hur resten av Europa måste agera.

But it is exactly the ability to *compromise* that makes a man noble – Robert the Bruce’s father

Peter Eriksson, miljöpartiets språkrör, säger i intervjun att vi är medlemmar i EU och att vi förr eller senare är tvungna att införa direktivet. Det går inte att välja och inte införa direktiv. Det som är mest vidrigt är att han svarar Schlyters uttalande; ”Pengar, budget, lösningar. Sånt kan man kompromissa om men inte fria och öppna samhällets grundprinciper. Där säger ryggraden stopp. Då ska man räta på den och säga nej.” med ”Ja det tycker jag också, men det går inte hur länge som helst”. Jag tycker det är helt ofattbart att Peter väljer att säga att gränsen är nådd. Det är fruktansvärt att Peter har åsikten att det är inte längre möjligt att kämpa för integritet, privatliv och grundläggande mänskliga rättigheter. Jag känner sympati med de miljöpartister som blivit överkörda av de ledande personer som saknar ryggrad.

Jag applåderar Vänsterpartiet för att de insett att datalagringsdirektivet inte är ett alternativ för ett fritt land. Jag hoppas innerligt att de inte gör detta för att vinna röster, utan för att de innerst inne vill kämpa för rätten till att kunna vara en fri människa i sitt eget land. Jag hoppas även att det håller i sig och att den åsikten kommer reflekteras på andra lagar.

Jag känner mig ofta kluven när jag pratar om politiker. På sätt och vis är jag själv en politiker, men jag känner inte igen mig när jag pratar om politiker. När jag pratar om politiker så pratar jag om maktgalna dårar som har glömt vad det är de egentligen borde göra. Som har glömt hur man prioriterar.

You think the people of this country exist to provide you with position. I think your position exists to provide those people with freedom. – William Wallace

Kom ihåg den raden. Det kommer jag göra om jag kommer in i riksdagen.

, , , , , ,

7 Kommentarer

Dagisbarn vs dinosaurie, eller?

Igår hamnade jag i en diskussion gällande ifrågasättande av yrkeskompetens inom partiet.

Det märktes att en person var orolig:
-Jag blir mest ledsen över att vi är så dåliga på att ta hand om den kompetens vi har att den inte mår bra här.
-Är det bara jag som ser ett problem i att folks yrkeskompetens värderas så lågt att vi förlorar den?

Jag förstår poängen med att det är tråkigt att känna sig ifrågasatt. Man vill gärna känna att man för en gångs skull ska ha gjort tillräckligt för att inte bli ifrågasatt. Att man är legitim, att man har bevisat sin kompetens.

Men borde inte ni med många års arbetslivserfarenhet veta att man utvecklas av att folk ifrågasätter? Det är när folk ifrågasätter det man gör som de bra idéerna kommer fram. Det kan vara allt från helheten till de minsta detaljerna till tillvägagångssättet.

En annan grej är att vi är jämt så stolta i vårt parti över alla unga, engagerade och briljanta människor vi har i detta partiet. Hur stolta vi är över att vi inkludera dem, över att de också får vara med, att deras åsikter räknas. Vi predikar om hur det behövs nytt blod i riksdagen. Nytänkande människor. Vi pratar om hur unga människor måste få vara med och hur mycket de kan bidra med ”trots” att de är unga. När jag berättade om hur jag blivit bemött på WIPO av en äldre herre, blev alla förskräckta. Att det kan gå till så. Att de nervärderar någons åsikt för att de är unga.

Men varför blir jag då emellanåt behandlad så av mina egna kamrater? Nu menar jag inte att det händer konstant. Jag blir många gånger lyft just eftersom att jag är ung och ändå är ganska vettig. Men jag blir förvånad när någon i partiet drar det kortet. ”Jag är äldre, jag har hållt på med detta längre, jag vet bättre än du-kortet”. Bara för att jag vill gå en annan väg, eller har ett förslag på en förändring, betyder inte det att jag ifrågasätter någons kompetens. Min kompetens ska inte heller ifrågasättas bara för att jag har en annan åsikt. I slutändan är det väl ändå sakliga argument som ska föra ens talan, inte en tidigare arbeten?

Problemet är inte att folk ifrågasätter varandras kompetens. Problemet är att folk förväxlar ifrågasättande av kompetens med en välvilja att göra bättre. Detta problemet skulle lätt kunna lösas genom att man slutar tro att all kritik kommer från hat och tron om att man vill skada partiet. Vi måste påminna oss själva om att vi alla vill partiet väl, alla vill vi hjälpas åt att förbättra och utveckla. Vi måste påminna oss själva om att det finns en skillnad mellan att ifrågasätta kompetens och att ifrågasätta en idé.

Så var kreativ, kom med förslag och idéer… Men i detta partiet får du vara beredd på att folk vill förändra, hjälpa till och delta. Vi har ju trots allt en ganska unik deltagarkultur.

, , , ,

6 Kommentarer

Online/Offline

Igår förmiddag höll jag och Isak Gerson tal för Lunds Ungdomsting. Talet kan du läsa här nedan och så snart Isak har lagt över videon på datorn kommer den publicerad på internet också. Min del av talet baseras på talet jag höll i Malmö i höstas på Malmo09 First popular unConference on eGovernment. Vi använde presentationsprogrammet Prezi, som Jerry använde förra året under mediautbildningen. Älskar det programmet, slår powerpoint fem gånger om.
@Lunds Ungdomsting; Tack för att vi fick komma!
Vad är online-offline?
Finns det en skillnad? Många av oss är uppkopplade till internet via mobilt bredband eller via mobilen. De som inte är det är ändå uppkopplade via telenätet och t.ex. sms. Med flatratesms blir smsande inte alls olikt chattande.
Under Pirate Bay-rättegången förra året sa en av de anklagade, Peter Sunde, att “vi använder inte uttrycket IRL, vi säger AFK. Men nu har vi lyft språkbruket ännu en nivå. Eftersom många av oss mer eller mindre ständigt är uppkopplade är det svårt att säga AFK. Det är väldigt vanligt att man använder Facebook, Twitter och chattprogram via mobilen och netbooks blir vanligare och vanligare. I brist på bättre termer har man börjat använda uttryck som “i köttvärlden” och “utanför internet” om det rummet som brukade vara “den riktiga världen”
Kanske måste vi inse att online-offline inte längre är så mycket av en fråga om det ena eller det andra, utan snarare en gradfråga. En gång var online det speciella, det man gick till datorn för ibland. Kanske bör vi börja tala om offline som undantaget, som egenskapen man måste anstränga sig för att uppnå. För det är långt ifrån självklart för många att överhuvudtaget stänga av mobilen eller sluta se datorn som en självklar och frekvent del av vardagen.

Hur påverkar det oss att vi alltid är online?
Detta gör självklart att vi behöver ställa oss helt nya frågor. Vi måste fråga oss hur det påverkar oss att ständigt vara online? Är det, som föräldrar med flera ger intryck av, något farligt eller slöseri med tid? Eller kommer internets spridning ha liknande effekter som boktryckandet hade? Varför ifrågasätts inte hur mycket tid många tillbringar med böcker, tidningar, reklamblad, skyltläsning och så vidare? Tryckt text har hunnit bli en självklarhet i vårt samhälle, men internet ställer fortfarande till moralpanik.

Internetinvandrare och internetinfödda
När en ny revolutionerande teknik kommer uppstår ett skifte som går i flera steg. Man kan dra en parallell till utvecklingen av bilar. De första bilarna såg precis ut som hästkärror, trots att det inte fanns någon anledning att bygga dem så. Folk var vana vid hästkärrorna och såg ingen anledning att behandla bilen som en bil och inte som en förbättrad hästkärra. Idag har bilen som sådan blivit en självklar del av vårt samhälle och ses inte som ett positivt undantag.
Samma utveckling har man sett med internet. För att göra skillnad mellan de som växt upp med internet och de som fått anpassa sig till skiftet mitt i livet har man myntat uttrycken “digital immigrants” och “digital natives” som brukar översättas till “internetinvandrare” och internetinfödda”. Förutom erfarenheten finns det fler skillnader mellan internetinvandrare och internetinfödda. Internetinvandrare tenderar att se internet som ett undantag i vardagen när internetinfödda ser det som en självklar del. Det gör också att internetinfödda i en större utsträckning kan se internets fördelar.

Access to knowledge
Tidigare har tillgången till kunskap, information och kultur varit väldigt begränsad. Vad som var viktigt att lära sig bestämdes utav skolan, informationen fick man genom tidningarna och musiken man skulle lyssna på bestämdes utav skivbolagen. Till viss del är det väl fortfarande så. Men idag har vi möjligheter som inte funnits tidigare. Med internet och den tekniskautvecklingen har saker förändrats.
Om du vill kan du beredda dina kunskaper om det du är intresserad av. Om du vill kan du själva leta reda på vad som egentligen händer runt en nyhet. Om du vill behöver du inte nöjja dig med utbudet i din lokala CD-affär. Det är din egen vilja som sätter gränser.
Idag har mer än 80% av EUs befolkning tillgång till internet i sina hem, och det blir allt fler. Runt om i världen bygger man ut internet. I utvecklingsländer är det speciellt viktigt just eftersom att deras tillgång till information på det traditionella sättet är begränsad och kostar mer.

Deltagarkulturen
Med internet har det växt fram en deltagarkultur där alla kan vara med. Om vi tar nyheter som ett exempel, behöver man inte längre förlita sig på att tidningar ska leverera dem. Du behöver inte vänta till imorgon för att få reda på vad som händer idag. Du behöver inte förlita dig på att journalister ska ge dig information, du kan skaffa den själv. Du kan förlita dig på dig själv och dina medmänniskor i den digitala världen. Det har utvecklats till någonting som kan kallas för community-baserad journalism. Vem som helst som är intresserad av vad som helst, kan möta upp folk från hela världen och till exempel blogga om det, och senare sprida det vidare genom sociala medier.
Det som är fantastiskt är att alla kan bidra med deras egen version. Man läser, deltar, diskuterar, remixar och skapar sig en egen röst. Idag kan du gräva ner dig i det du tycker är intressant fortare än någonsin tidigare.

Privat-publikt
Det har förts ner på en personlig nivå. Plötsligt kan skvaller som tidigare spreds i slutna rum mun till mun spridas snabbt på sociala medier. Pinsamma händelser, festbilder och information om människors relationer sprids som med vinden över sociala medier som facebook och twitter. Vad som är ännu värre är hur etiken på internet kring spridande av information är så försvinnande liten. När människor är på internet förlorar de förmågan att skilja på privat och publik information.
Vad händer då när den moderata partisekreteraren skriver på facebook hur glad han är över att invandrare städar bort bajs från hans trappuppgång en söndagmorgon? Eller när piratpartiets partiledare raggar efter sex till sin sverigeturne på facebook? Vad händer med människors privatliv när vi ständigt rapporterar om våra relationer genom att ändra relationsstatus på facebook?
Ju mer vi anpassar våra liv till internet desto noggrannare måste vi vara med att skilja på privat och publik information. Information som bara hör hemma i slutna vänkretsar utanför internet bör inte spridas utanför vänkretsen på facebook heller.

, , , , , , , , , , , ,

4 Kommentarer

Önskan om budgetpost

Som lovat, det andra bifogad dokumentet till styrelsen.

Bakgrund:

I slutet på januari åkte jag och Klara Ellström till Genéve för att delta på the Standing Committee on the Law of Patents (SCP) fjortonde möte. Amelia var personen som önskade att vi skulle åka dit, för att uppdatera henne om vad som hände och för att nätverka med delegationerna och NGO*er.

IMG_7632

Min åsikt:

Under och efter resan märkte jag ett stort intresse för att bli informerad om vad som händer på WIPO**. Jag märkte även hur nyttigt det var för både mig själv och för partiet. Folk visste vilka vi var, de var intresserade av att höra våran åsikt och ett flertal NGOer önskade att vi skulle söka egen ackreditering för att vara med att kunna vara med och påverka själva. Situationen skulle vara helt unik eftersom ett politiskt parti aldrig tidigare deltagit på ett möte. Jag ser stora möjligheter för oss att kunna påverka där nere, redan nu.

Jag har full förståelse för att det är ett valår, och att man vill använda de resurser vi har till kampanjen. Med det sagt vill jag förklara hur jag tror att partiet skulle kunna vinna på att påbörja det internationella arbetet nu.

  1. Vi skulle vinna kunskap och framtidsinsikter. Det är ett känt faktum att vi jobbar snabbare än de andra partierna. Har vi en egen delegation som närvarar kan vi börja rapporteringen och uppdateringen direkt. Att vi ligger steget före de andra partierna gör att vi kan bemöta dem på ett helt annat sätt. Vi kan även lyfta saker som man kanske inte hade kännt till annars. Ta Brasiliens förslag om undantag och begränsningar i patentsystemet som exempel.
  2. Det är ganska oväntat för de andra partierna att vi ska delta på WIPO-sessionerna. Jag såg förvåningen hos den svenska delegationen när vi presenterade oss. Faktumet att vi kan kritisera dem för deras icke-arbete och deras brist på intresse för att påverka är nog skrämmande. Jag har varit i kontakt med en från justitedepartementet som helt och håller gömmer sig bakom EU, jag hade snarast tänkt skriva en debattartikel kring just detta.
  3. Det leder mig in på en annan anledning. Media. Det är som sagt en helt ny situation att ett parti finns med under sessionerna. Vi kan spinna på den situationer. Vi kan skriva oändligt med debattartiklar. Pressmeddelanden. Rapporter. Jag ser många möjligheter med detta.
  4. Att vi skickar dit två av våra yngre kandidater är uppseendeväckande i sig. En del reaktioner från en del organisationer och organisationer var direkt nedlåtande. ”Lilla flicka, du har ingen aning om vad du pratar om”. Vi kan visa att våra kandidater kan, även de som är 19 år.
  5. Det är tydligt att det finns brist på samarbete mellan nationell och internationell nivå. Men det finns även brist på kommunikation mellan organisationer. Piratpartiet kan spela en viktig roll där.
  6. Att vi finns där visar att vi bryr oss och att vi vill förändra hela världen. Våra åsikter stämmer bra överrens med U-ländernas åsikter. Det är just någonting som är väldigt viktigt för Piratpartiet retorik. Att vi bryr oss om att folk ska kunna få sin medicin i tid, och att den ska vara av samma kvalité som vi andra får. Vi bryr oss om att de blinda måste kunna få tillgång till ljudböcker. Vi bryr oss helt enkelt.

Detta är några av de övergripande anledningarna till att jag tycker det är viktigt att prioritera detta redan nu. Nationell och internationell påverkan hänger ihop. De drar nytta av varann. Sålänge vi som med allt annat, maximerar möjligheterna kommer det att ge fördelar. Att piraterna intar en internationell nivå är en nyhet, och det är någonting vi kan vinna väldigt mycket på.

Mitt förslag:

Jag skulle önska att styrelsen tar ett beslut på att budgetera 15 000 kr för att jag och Klara Ellström ska kunna åka till WIPO Committee on Development and Intellectual Property (CDIP) i april och WIPO Standing Committee on Copyright and Related Rights (SCCR) i juni. CDIP är en ganska ny kommitté (detta blir deras femte möte). Det är bra att kunna vara med från början och kunna påverka riktningen som kommittén ska ta direkt. I SCCR kommer man troligtvis skriva ett avtal, gällande blindas tillgång till upphovsrättsskyddade verk.

15 000 skulle täcka resa, boende och kost. Jag är övertygad om att vi inte kommer använda hela budgeten, om vi kan börja planera redan nu. Om jag bokar resorna idag kommer biljetterna vara hälften så dyra som de var sist, och vi kommer dessutom med största sannolikhet kunna hitta gratis boende. Jag vill ändå önska 15 000 kr, så att vi kan känna oss trygga ifall någonting går fel. Att ha en buffert är en enorm trygghet. Styrelsen bör också känna till att jag och Klara har som målsättning att spendera så lite pengar som möjligt.

Sandra Grosse, riksdagskandidat.

*Nongovermental Organization

**World Intellectual Property Organization

, , , , , ,

20 Kommentarer

Förslag till hantering av anställningar vid ett eventuellt riksdagsinträde

Idag skickade jag in ett mail till styrelsen. I det mailet fanns två bifogade dokument. Detta är ett av dem, det andra postar jag snart i ett annat inlägg. Kommentera och diskutera gärna!

Bakgrund:

Under Tjejsnack hade jag en konversation med Rick om hur anställningen av tjänstemän skulle gå till vid eventuellt riksdagsinträde. Jag fick förklarat för mig att förslaget då var att Rick, Anna och Mårten skulle ta emot ansökningar, sortera fram en grupp av människor som sedan skulle presenteras för styrelsen. Styrelsen skulle vara den som anställer tjänstemännen, eftersom att det står i partiets stadgar.

Min åsikt:

I grund och botten är jag orolig för såkallade ”kompisanställningar”. Med kompisanställning menar jag att i första hand anställa folk från partiets inre krets, som kanske inte nödvändigtvis har den kompetens och utbildning som anställningen kräver. Extra orolig blev jag när jag fick reda på att Rick redan frågat folk om de inte ville ha en specifik anställning, utan att personen i fråga har någon som helst utbildning inom det området. Detta är fel på många sätt.

För det första ska ingen smygrekrytera folk. Det är helt okej att rekommendera folk att skicka in en ansökan, men det är däremot inte okej att fråga folk om de vill ha en specifik anställning. Detta gäller oavsett om man har ensamrätt i beslutet eller inte. Man ger folk förhoppningar och det är inte schysst mot dem som inte tillhör den inre kretsen. Det uppmuntrar inte direkt till att ens försöka få en anställning.

”Jag hoppas fan ni/de löser det där. Jag kan definitivt ta att andra personer skulle få tjänsteplatserna framför mig, men det är inte okej om det inte sker i ett förfarande där man inte beaktar kompetens i första hand och jävsfrågan.”

Ett annat problem är att större delen av er som sitter i styrelsen även är en del av riksdagsgruppen. Med det förslaget som Rick presenterade för mig, skulle detta alltså innebära att det är en del av riksdagsgruppen skulle få total kontroll och all makt över vilka personer som anställs. Detta är inte acceptabelt. Hela riksdagsgruppen måste ha lika mycket makt över vilka som anställs.

Jag vill även att man ska se fördelar med att anställa piratsympatiserande människor, fastän de kanske inte är medlemmar eller kanske till och med är medlemmar i andra parti. Hittar vi inte kunskap inom partiet måste vi vara öppna för att leta utanför vår egna krets, så att våran riksdagsgrupp kan göra ett så bra arbete som möjligt.

Mitt förslag:

Jag skulle vilja föreslå att styrelsen utser en oberoende grupp, med människor som varken kandiderar eller är intresserade av en anställning, som får i uppgift att ta emot ansökningar. Denna gruppen ska sedan med input från hela riksdagsgruppen ta fram ett förslag på människor att anställa. När en majoritet av riksdagsgruppen godkänt förslaget, skickar man det till styrelsen som i sin tur måste anta förslaget i sin helhet. Jag vill här förtydliga att detta endast gäller anställningar som berör riksdagsgruppen. På detta sätt försäkrar man att alla i gruppen får vara med och bestämma lika mycket, samtidigt som man får viktig input från utomstående.

Sandra Grosse, riksdagskandidat

, , , , , , ,

13 Kommentarer