Fick en liten fundering på väg hem från jobb idag. På bussen klev där på en äldre dam, som luktade rök. Fruktansvärt äckligt. Har rökare ingen respekt alls för andra människor? För oss som valt att inte röka? Är det verkligen nödvändigt att ni ska röka 2 minuter innan ni kliver på bussen?

Tänk på stackars satar som mig, som måste lida med den avskyvärda lukten.

Nu hade jag tänkt.. göra ingenting i en liten stund. Senare måste jag se till att städa, och sen hade jag tänkt påbörja ett litet foto- och photoshopprojekt. Får se om jag hinner bli klar med det idag. Samlade in lite löv tidigare när jag va ute med hunden och kameran (har förövrigt köpt mitt uvfilter nu : )) som jag hade tänkt använda till projektet.

Hur som helst så sitter jag nu här och är ångerfull. Varför i helvete sa jag ja till att jobba idag? Jag hade iaf kunnat säga att jag ville börja en kvart senare än nu. Så hade jag kunnat sova i 45 minuter till. Nu måste jag ta bussen kl 9, så jag är inne 9:30. Men jag börjar inte jobba förrens klockan 10. Så är det varje dag när jag jobbar. Jag är alltid inne en halvtimme tidigare, om jag inte får skjuts från mina föräldrar eller så. Det börjar bli lite, lite irriterande nu. Det blir ändå rätt så många timmar som försvinner till att bara vänta på att få börja jobba.

Låt säga att jag jobbar 4 dagar i veckan, och har jobbat i.. 8(?) veckor nu.. (8*4)/2=15½. Så jag har alltså slösat 15½ timme på att göra ingenting. Låter vettigt.

Sen har jag upptäckt hur underskattad låten Bobby McFerrin – Don’t worry be happy är. ALLA borde ha låten på sin dator/mp3/dylikt. Den är otroligt gungig och härlig.. Får en att le lite och nynna med. Egentligen är det rätt intressant hur mycket musik kan påverka vårt humör. Är man lite nere och lyssnar på sorliga låtar så sjunker man ännumer. Lyssnar man däremot på låtar som är lite mer uppåt, så blir man själv det. Det är iaf ett knep som jag använder mig av när jag är lite nere, om jag inte känner för att plåga mig själv med att vara nere.

Nåja, jobbet kallar.

<3