Det är inget plötsligt infall utan snarare någonting jag har funderat på väldigt länge, i elva månader faktiskt. Men det var inte förrän nu i Almedalen jag bestämde mig på riktigt.

Efter barnporrstabben i augusti förra året har jag haft otroligt svårt att komma igen. Jag hade då stora planer för slutspurten som jag spånat ihop med flera personer. Men jag gick sönder då, för partiet. Det tog för hårt och när sen den stora besvikelsen i valet kom gick jag ännu mer sönder. Efter det höll jag mig borta från partiet och fokuserade enbart på Ung Pirat. Men även där fylldes min roll i förbundsstyrelsen med besvär. Jag höll ut och satte mitt hopp i kommande styrelse. Missförstå mig inte, jag har otroligt mycket hopp för styrelsen och det är faktiskt enbart styrelsemötena som får mig att tveka lite för att lämna förbundet.

Jag vet att det går att stanna i ungdomsförbundet, men jag tror innerligt att jag inte skulle få ett riktigt avslut om jag stannade kvar i styrelsen. Sedan ser jag personligen ingen poäng med att stanna i ungdomsförbundet för partiet som jag inte längre vill vara en del av.

Jag har fått frågan om jag planerar att lämna politikens värld eller om jag kanske till och med ska byta parti som flera andra har gjort tidigare. Svaret på det är att jag definitivt inte kommer att byta parti, utan snarare kommer jag bryta mig fri från partipolitik överhuvudtaget. Det jag brinner för har alltid varit frågorna som Piratpolitiken driver, med ett stort fokus på internet. Numera ser jag dock snarare partiet som ett hinder för att kunna jobba på det sätt som jag vill. Jag minns att jag i min riksdagskandidatur fick höra att jag inte var en teamplayer och ovillig att samarbeta för att jag ville bygga politik och opinionsbilda istället för att hänga på Skype eller kick-offer med de andra kandidaterna. Det ska dock vara sagt att inte alla hade den attityden.

Förutom det tror jag också att det finns en skillnad på hur jag ser på mitt medlemskap och mina kandidaturer och hur jag upplever vad resten av partiet vill. För mig har målsättningen varit att politiken alltid ska stå i fokus. Jag ville aldrig ha som mål att partiet ska komma in i riksdagen eller parlamentet, utan hellre att frågorna ska göra det. Oavsett vem som tar in dem dit. Jag tror att partiet har vässat sina armbågar lite för mycket och glömt bort att vi faktiskt behöver de andra partierna för att kunna driva politiken i riksdagen om vi nu skulle komma in. Man kan inte göra allting själv i riksdagen. Jag tror att jag någon gång i min riksdagskandidatur kom av mig lite grann och sluta säga emot, slutade reagera med handling över att det som jag inte tyckte var rätt hände. Det blir ju till slut så i parti, att partiet kommer före vad man egentligen står för. Kanske inte för alla, men då hamnar man lätt utanför när partipiskan viner som mest.

En tredje grej är att jag faktiskt vantrivs med diskussionerna om att bredda partiprogrammet. Senast nu i Almedalen fick jag höra att folk varit på diverse seminarium som inte ligger i närheten av den partipolitik som finns idag, för att forska i eventuell breddning av politiken. Jag har vantrivs när folk har antytt att för att det tyska Piratpartiet börjar hantera medborgarlöner så bör vi också göra det. Jag har aldrig, ALDRIG gillat diskussionerna om att vi ska bli ett sex- och drogliberalt parti. Det var den smala ingången som charmade mig med Piratpartiet. Jag kunde stå för ALLT som stod i principprogrammet. Jag ville göra allt. Men vi börjar lämna det läget där jag kan stå för allt och då vantrivs jag.

Min framtid inom politiken ligger alltså hos mig själv, där jag själv bestämmer vad jag får skriva och uttala mig om och framför allt där jag själv får ta ansvar för mitt eget varumärke. För helt allvarligt har jag sen augusti förra året varit livrädd för ett nytt barnporrsfiasko.

Jag har fått mycket ut av min resa i Piratpartiet och Ung Pirat. Jag har träffat fantastiska människor, fått mediaträning, debatträning och faktiskt hittat en stor del av den jag är idag genom denna resa. Jag är evigt tacksam för allt jag har fått och jag hoppas att ni inte kommer ta det personligt när jag grillar er i framtiden : )

Adjö och tack för fisken!

PS. Ung Pirat lämnar jag när nästa styrelsemöte är avslutat.

Kommunikation mellan styrelsemedlemmar

Kommunikationen mellan mötena är säkerligen en svår punkt. En styrelse som vi har uppenbarligen inte bara våra egna önskemål att ta hänsyn till när vi väljer våra kommunikationskanaler, utan även kongressens. Det fanns, som vanligt på Ung Pirats kongresser, en debatt om öppna och stängda program för kommunikation. Det finns en problematik med att använda Skype, på det moraliska planet. Leva som vi lär, heter det. Jag förstår vad Skype-hatarna uttrycker och vad de vill förmedla, men det känns inte som att de tar hänsyn till de rimliga kvar man som styrelsemedlem bör kunna ställa.

Efter mina två år i styrelsen kan jag lätt konstatera att det är betydligt viktigare för styrelsen, och därmed förbundet, att det ska vara bekvämt att kommunicera med varandra för att kunna jobba så effektivt som möjligt. Själv använder jag dagligen MSN, IRC och Skype. Kongressen vill att jag ska lämna Skype och gå över till exempelvis XMPP. Nu kan jag börja med att erkänna att jag faktiskt aldrig använt XMPP, men från vad jag har hört från Lars Johansson så finns det ännu ingenting som är likvärdigt Skype att börja använda sig utav. Det stora problemet är backloggen och användarvänligheten.

Men för mig finns även ett annat problem. Att jag måste börja använda ett nytt program, skapa en ny rutin och vara på det stället där vissa tycker att jag ska vara. Jag motsätter mig det för att det är onaturligt i min mening. Vi som jobbar dagligen med internet borde förstå och veta att folk på internet är inte där folk säger åt dem att vara, de är på det stället de vill vara på. Jag är inte på Facebook för att min chef säger åt mig att vara där, jag är där för att jag vill vara där. I och med det blir jag en aktiv Facebookanvändare och det går sällan mer än ett par timmar(ok, minuter under vissa perioder av dagen) innan jag känner hur fingrarna kliar och jag bara måste kolla om det hänt någonting roligt.

Det finns en naturlig rytm i hur folk på internet rör sig, och det besvärar mig lite att kongressen beslutat att peta i den rytmen. Jag är övertygad om att folk jobbar som bäst när de får välja sina arbetssätt själva, när det kommer naturligt.

Beslutet som vi tog på detta styrelsemötet var att fortsätta använda våra team-paddor, vår maillista samt Skypekanal. Utöver det fick Patrik i uppdrag att så snart som möjligt sätta upp en XMPPbrygga till Skype. Ni Skypehatare kan vara lugna, detta är planen fram till det att vår IT-ansvariga har tagit fram en plan för var vi skulle kunna ta vägen.

Ansvarsområden

Det stora målet med konkretiseringen av verksamhetsplanen är förvisso att ta reda på hur vi ska genomföra de mål som finns i verksamhetsplanen, men framför allt även att dela upp målen i ansvarsområden som sedan fördelas mellan styrelsemedlemmar. Det finns ingenting som säger att ansvaret måste ligga på en styrelsemedlem, det finns ingenting som hindrar styrelsen från att uppdra en vanlig medlem att genomföra någonting. Däremot föredrar jag om ansvaret ligger på någon i styrelsen. Förhoppningsvis har styrelsen bra kommunikation emellan sig och på så sätt kan man lätt backa upp varandra om någonting skulle gå fel. Förutom det är det dessutom i slutet av året alltid styrelsen som ställs ansvarig för att saker har genomförts och att allt står rätt till. Går någonting fel så är det styrelsens ansvar oavsett om det har delegerats vidare eller inte.

I år fördelades målen i verksamhetsplanen upp mellan 12 olika ansvarsområden, och utöver det ville styrelsen ha ytterligare 4 områden:

Förbundsordförande: Gustav Nipe
Förbundssekreterare: Nils Agnesson
Vice förbundsordförande: Vakant
IT: Mikael Holm
Internationellt: Patrik Greco
Jämlikhet: Carolina Sartorius
Medieansvarig: Sandra Grosse
Marknadsföring: Victoria Westberg
Medlemsvärvning: Mimmi Lowejko
Utbildningsansvarig: Lars Johansson
Organisationsutveckling: Niklas Dahl
Almedalsansvarig: Sandra Grosse
Intern kommunikation: Max Gnipping
Kongressombudsansvarig: Vakant
Politisk konferens: Vakant
Kongressansvarig: Vakant

Personligen så har jag ärligt talat mycket förtroende för alla personer med sina respektive ansvarsområden. Jag tror de är rätt personer på rätt område och att de kommer göra sitt yttersta för att göra Ung Pirat slim-fucking-fit.

En del av er kanske reagerar på varför posten som vice förbundsordförande är vakant och undrar varför jag inte står på den posten. Jag har redan före kongressen pratat med Gustav(och Max när han kandiderade) om att fortsätta som vice förbundsordförande. Sist jag och Gustav pratade så var det fortfarande planen att jag ska fortsätta och det togs även upp på styrelsemötet. Jag tror inte det finns någon i styrelsen som motsätter sig att jag fortsätter som vice, men däremot finns det en konflikt mellan delar av styrelsen om hur vidare styrelsen ska utse en vice förbundsordförande, eller om man ska delegera den uppgiften till förbundsordföranden. Missförstå mig inte, jag tror inte att någon i styrelsen någonsin hade velat utse en vice förbundsordförande som den ordinarie ordföranden inte vill ha. Det finns inte på kartan. Jag tror det handlar om att vår ordföranden vill få förtroendet från styrelsen att få välja själv, medan styrelsen inte vill frånsäga sig det mandatet.

Personligen är jag lite förvirrad om var jag står i frågan. Jag litar på Gustav och på vår dialog, men samtidigt vet jag hur stormigt det blev förra året när jag och Stefan inte kom överens. Jag känner oavsett fråga en trygghet i att styrelsen tar beslut i frågor av denna karaktär. Lika mycket som jag tycker att styrelsen ska lita på Gustav, vill jag att Gustav ska lita på styrelsen att den vill hans och förbundets bästa. Bortsett från detta, så tror jag att jag håller mig utanför den debatten på mötet. Om jag lägger ner min röst eller inte, det får jag se.

Vad det gäller mina andra ansvarsområden hade jag tänkt blogga mer om i ett annat inlägg. Där hade jag tänkt dela med mig av lite tankar jag har kring vad jag vill göra med områdena, då det inte finns särskilt många mål kopplade till varken Almedalen eller media.

Konkretisering av verksamhetsplanen. Creds till fotografen Gustav Nipe

I övrigt vill jag säga att jag är otroligt positivt till den nya styrelsen. Under fredagens kickoff, när vi bastade och badade på Fyrishov hade vi grymt kul tillsammans och det känns som att vi alla vill åt samma riktning. Men det märktes under helgen att vi har sjukt mycket att göra i år, utan att överdriva. Jag hoppas att ni medlemmar och anhängare kommer hjälpa oss, för det kommer verkligen behövas. Dessutom blir allting mycket roligare om vi gör det tillsammans!

Nu ligger jag här i sängen, två dagar efter kongressen och skriver mitt första blogginlägg om kongressen. Det är även min andra dag som jag ligger hemma från jobbet då min kropp totalkraschat av all stress från helgen i kombination med en förkylning som legat och tryckt under en längre period. Dock råder det ingen ångest från mitt håll. Kongressen är en fantastisk helg och det är värt att ge 150% kraft 100% av tiden. Dessutom tror jag det kan vara bra att min förkylning äntligen exploderat.

#UPK2011

I sin helhet var kongressen, som alltid, helt fantastisk och spännande. Extra kul och nervöst blev allting av den nya grupp av människor som kom till kongressen. Grovt uppskattat så var säkert hälften av ombuden personer jag aldrig träffat tidigare. Det är kul att se att vi utvecklas och växer i förbundet, och att ”gamla” ersätts med ”nya”. Samtidigt ska det väl erkännas att man saknar människor som alltid funnits med tidigare.

Min tid under själva mötet spenderades i den spontanbildade receptionen. Under fredagen och halva lördagen hade jag Robin Harms Oredsson som sällskap. Om jag inte missförstått någonting så jobbar han för Betahaus och är utvecklare för bland annat VoteIT, röstningssystemet som vi använde till viss del. Måste säga att det var en otroligt skön snubbe och mycket trevlig sällskap. Lite synd tyckte jag om honom och om oss att vi inte fick full glädje av varken honom eller systemet eftersom att saker inte fungerade som det skulle med uppkopplingen och annat. Eftersom att vi inte knde använda VoteIT så som vi hade velat så känns det svårt att kritisera eller hylla, men det känns definitivt som att det finns potential till att göra någonting väldigt bra av det. Har ännu inte bestämt mig för om jag ska åka på deras ”feedback-helg”.

Förutom receptionsarbete och VoteIT så var den nya hemsidan någonting som sög upp min tid. Jag, Lars, Micke och Peter satt uppe hela lördagnatten med att vidareutveckla och förbättra den hemsidan som jobbats på under en längre tid. Vi börjar närma oss slutfasen och jag hoppas verkligen den kan publiceras snart.

Förtroendevalda

Trots att Ung Pirat numera har en ny förbundsordförande, Gustav Nipe, så känns det inte som att det valet var det mest nervösa. Gustav gjorde ett hästjobb med att kampanja bland ombuden och att verkligen ta plats och synas innan kongressen. Det sades många fina ord om honom under kongressen och jag hade själv velat ställa mig i talarstolen och sagt några fina ord om min skånska broder, men eftersom att det alltid finns en risk att saker inte alltid går som det är tänkt kändes det bättre att låta ombuden få tala om vem de helst ville se. Jag är övertygas om att Gustav kommer ta Ung Pirat till en ny nivå, fylld av spännande, galna och kreativa handlingar.

Valet av förbundssekreterare var ingen big deal. Nils är en fantastisk sekreterare. Eftertänksam, klok, vänlig och helt enkelt förbannat bra. Jag ser fram emot ännu ett år av att göra Ung Pirat slim-fucking-fit.

Ordinarie ledamöter var den del som var mest nervös för mig. Ologiskt nog var jag nervös för min egen plats i styrelsen. Jag var även nervös för mina vänner som kandiderade och beroende på vilka människor som röstades in, hur gruppdynamiken skulle bli. I slutändan valdes jag, Max Gnipping, Victoria Westberg, Niklas Dahl och Lars Johansson. Personligen blev jag överlycklig. Vid denna punkten så hade styrelsen hittills fyllts av människor jag tycker otroligt mycket om. Det var en grupp människor som redan känner varandra och har jobbat tillsammans i många lägen.

Det enda som jag kände viss sorg över var Tess Lindholm, som jag verkligen känner borde fått stanna i styrelsen. Hon har kämpat hårt under året och bidragit med otroligt mycket. Senast igår hjälpte hon vår nya förbundsordförande med pressmeddelanden, så man kan lugnt säga att hon fortfarande bidrar. Det känns trist att kongressen inte uppmärksammat det, och att folk tyckte att ”det är inte säkert att hon kommer tillbaka” var ett legitimt argument(för er som inte vet så befinner hon sig i Israel just nu och kommer tillbaka innan sommaren). Jag är dessutom ytterst besviken på den eller de som har spridit rykten om att hon skulle stanna kvar i Israel till hösten, men det är ett annat blogginlägg.

Valet av suppleanter gick inte alls som jag trodde att det skulle gå. Jag har väl ingen direkt uppfattning om hur det skulle gå i sin helhet, men jag trodde innerligt att både Ella Brodin och Hanna Dönsberg var säkra kort. De är båda välkända efter riksdagsvalet förra året, och Ella har ju redan suttit i styrelsen ett år. Jag fick en smärre chock på söndagmorgonen när jag såg att Ella kandiderade, då jag tidigare fått höra och uppfattat det som att hon inte skulle göra det. Kvällen tidigare hade vi till och med avtackat henne. Oavsett det så trodde jag att hon var ett säkert kort. Hon hade ju som sagt suttit i styrelsen ett år innan.

Hipsvips så har vi fyra suppleanter som blivit valda med över 50% av rösterna. Rangordnat så blev det Mikael Holm, Mimmi Lowejko, Carolina Sartorius och Malin Ahnberg. Den femte platsen stod mellan Patrik Greco och Lucas Persson, och till slut så blev det Patrik.

Mikael och jag träffades för första gången på mediahelgen som anordnades av Piratpartiet inför EU-valet. Där lärde vi känna varandra och efter det har vi pratat lite fram och tillbaka. Mer har det blivit under det senaste halvåret då han varit min hjälte och ängel som hjälpt mig med Ung Pirats nya hemsida som snart ska gå live. Jag gick själv upp i talarstolen och talade för honom och är otroligt glad över hans plats som första suppleant.

Mimmi och jag träffades första gången genom att göra en resa till Finland tillsammans. Då talade hon mycket för att hon inte var intresserad av styrelsearbete utan istället ville vara en av aktivisterna. Jag tror att hon kommer ha mycket att bidra med genom att ha det perspektivet.

Carolina träffade jag först för någon vecka sedan då förra förbundsstyrelsen valde henne till vår jämlikhetsansvarig. Jag har mycket hopp om att hon kommer vidga jämlikhetstänket för Ung Pirat. Det finns alltid mycket man kan göra på den fronten.

Patrik och Malin är de personer jag haft minst kontakt med. Innan kongressen hade jag aldrig träffat Malin, medan jag och Patrik nog bara har träffats ytterst få gånger nere i Skåne i början av min tid Ung Pirat. Kommer bli kul att lära känna dem och se vad de kan bidra med.

Arbetet framöver

Jag tror det kan bli en skakig början för den nya förbundsstyrelsen. Vi är ovanligt få ”gamla” styrelsemedlemmar(bara 4 stycken) och med en ny förbundsordförande behöver vi så mycket stabilitet som det bara går. För min egen del är jag rädd att jag ska ta för mycket plats och på det sättet skrämma bort nya styrelsemedlemmar, men jag hoppas att någon kommer att ta mig i örat om det blir så.

På vårt konstituerande styrelsemöte beslutade vi att ha kommande styrelsemöte den 8-10 april, alltså om 1½ vecka. Då kommer många stora puckar behandlas och det kommer bli en intensiv helg. Dessutom kommer vi ha lite teambuilding/kickoff, och inte att glömma Mabgasquen på lördagkväll.

Under bloggpostens gång bestämde jag mig för att kommentera motioner och verksamhetsplan senare, kanske till och med inte förren styrelsen har konkretiserat allting. Vi får se. Allt jag vet nu är att vi har ännu ett episkt år framför oss.

Tack alla som deltog på #UPK2011 och välkomna alla nya styrelsemedlemmar!

Jag tillägnade hela vintern, våren och sommaren till Piratpartiet, Ung Pirat och den politik som jag brinner för. Vi var många i samma situation, vi kämpade på det personliga planet med ork och ekonomi, för att kunna driva opinion och vår politik framåt. Vi var många som satsade järnet. Under sommaren var jag inte hemma i mer än några få dagar i sträck, innan jag var på resande fot igen. Det var debatter, festivaler, seminarier, intervjuer och möten. Som riksdagskandidat och vice förbundsordförande kände jag att jag hade ett ansvar för att göra mitt yttersta. När primärvalet var över så undrade jag vad jag gjort för att förtjäna förtroendet jag fått från medlemmarna, och Göran Widham påpekade då för mig att det var det arbetet jag hade framför mig. Jag skulle bevisa att medlemmarna inte hade röstat fel. De orden tog jag vara på, så långt jag kunde.

Jag kan ju bara tala för mig själv och från mitt perspektiv på kandidaturen och valet. Vi gjorde ett katastrofalt dåligt val. Vi var alla chockade. Det var väl inte många som på riktigt trodde att vi skulle komma in, men resultatet var nog sämre än vad någon av oss kunnat drömma i våra värsta mardrömmar. Trots detta är jag faktiskt nöjd med min insats och jag presterade för det mesta så bra jag kunde. Mest nöjd är jag förmodligen med min och Anna Troberg’s kampanj, samt min intervju med Jobbgrillen. Det enda jag kanske kan ha dåligt samvete för, men fortfarande inte ångrar, är väl att jag försvann i slutspurten. Jag önskar på sätt och vis att jag kunde skylla på mitt jobb, att jag var ny där och behövde flytta hela mitt liv till en ny ort. Men det är ju inte hela sanningen. För min ork dog innan jag fick mitt jobb. Det var inte det att jag var fysiskt eller psykiskt slut, att jag inte orkade kampanja eller resa mer. Det berodde definitivt inte för att jag hade tröttnat eller slutat tro på politiken. Snarare var det väl för att jag inte förrän då insåg att allt man jobbar för, att man vänt sitt liv upp och ner för, kunde förstöras av någon annan över en natt. Det är inte det att jag inte vet om att saker kan gå tokigt fel och på en sekund så förändras allt, men detta var första gången det kändes rent känslomässigt.

Det jag pratar om är alltså hela ”Vi vill legalisera innehav av barnpornografi”-grejen. Det var det sista jag klarade av. Det var det där sista som krävdes för att mitt vatten skulle koka över. Jag tappade all tro i min partiledare som tog sig vilka frihet han ville, och på min styrelse som kort och gott svarade ”det bästa vi kan göra nu är att sitta still i båten”. Vid ett antal tillfälle tänkte, och sa jag ”I helvete heller att jag hjälper till att få in det aset i riksdagen”. Nu hade man väl kanske kunnat hoppats på att jag hade blivit mer politisk korrekt och att jag hade skrivit att jag nu förstår att det var lite extremt av mig. Men jag tycker nog inte det. En partiledare som inte kan respektera sina medlemmar är inget material för riksdagen, enligt mig.

Oavsett vad som hände, vad som sas eller hur det faktiskt gick så fanns det ingen ork kvar efter det. Jag intog min position för valkoma en månad innan valet och inte förrän nu känner jag att det kanske är dags för att plocka upp bollen igen. Att beslutet om Datalagringsdirektivet idag bordlades i ett år är en seger, någonting man måste värdesätta. För truth be told, man får sällan som man vill i politiken(chockerande, eller hur?). Även om bordläggning inte löser problemet med Datalagringsdirektivet så ger de oss värdefull tid för att kunna förändra.

Ugh.. Det känns verkligen konstigt att komma in i bloggandet igen. Känner mig rostig och hittar inte riktigt flytet, men jag hoppas på att det kommer tillbaka snart.

När jag ändå håller på skulle jag vilja tacka alla som hjälpte mig i somras. Framför allt tack till #cex, Jocke, Jerry och många andra pirater som alla bidrog på sina egna sätt. Utan er hade jag aldrig växt som jag gjorde, och resan hade definitivt inte varit lika rolig utan er. Det var tack vare er jag blev den pirat med tredje flest personkryss i riksdagsvalet 2010!

Därefter, och även några dagar tidigare, la jag all min tid på att hitta boende i Uppsala. I slutändan fick jag lite smått panik med att hitta ett boende som inte låg för långt ifrån centrum att jag frågade Nils Agnesson, Ung Pirats förbundssekreterare om jag inte fick tränga mig på hos honom. Det fick jag ju förstås, men lyckligtvis visade det sig att det inte behövdes. Den fantastiske telecomixaren Niklas trollade fram en 1:a i Fålhagen till mig. Detta var alltså i torsdags. Igår körde jag och mina föräldrar till Uppsala med hela mitt liv nerpackat i bilen och nu sitter jag här i min alldeles egna första lägenhet.

På två och en halv vecka har jag fått jobb och hittat en lägenhet i en stad där det verkligen inte är lätt att få bostad. Jag känner en enorm tacksamhet mot de som hjälpt mig och sagt att de skulle ställa upp om det blev problem. Men utan Mattias Vahlne hade resan aldrig börjat.

Mattias och jag fick av en ren slump kontakt med varandra på Facebook. Vi kommenterade båda på Jerry Silfwers statusuppdateringen, la till varandra som vänner och chattade ett par gånger genom Facebooks chattfunktion. Efter någon månad sågs vi i Uppsala över en lunch och lärde känna varandra lite bättre. Därefter har vänskapen fortlöpt och imorgon är vi även arbetskollegor.

Min historia känner jag är ett utmärkt exempel på hur sociala medier kommer förändra hur folk integrerar med varandra och även hur man söker jobb. Imorgon börjar jag på Phosworks där mina möjligheter för framtiden är oändliga. I huvudsak kommer jag nog att jobba med onlinesupport åt kunderna, men det verkar även som att jag kan få göra en djupdykning i sociala medier. Fy fan vad jag längtar!

Jag skrev för länge sedan på min egen blogg ett inlägg om Edward. Edward har numera lämnat piratrörelsen för engagemang på annat håll, men då var han en ung och driftig pirat som jag hade det stora glädjen att få träffa på en resa till Finland som Ung Pirat anordnade. Målet med resan var att hjälpa vårt finska systerparti att få igång ett eget ungdomsförbund, men internt i Ung Pirats förbundsstyrelse, som jag då satt i, hade vi lite svårigheter att hitta någon som kunde ansvara för hela resan. Jag var visserligen redan bokad som en av våra fyra deltagare på resan, men hade för mycket annat på mitt bord för att även kunna styra upp allt praktiskt under resan. Räddningen kom i form av Sandra Grosse, vars blogg jag idag skriver på. Hon klev in som ganska ny aktiv i Ung Pirat och tog på sig ansvaret för resan. Och när jag sedan vi väl kommit hem till Sverige skrev mitt inlägg om Edward ansåg hon att jag även borde skriva ett inlägg om henne. Vilket jag i ett svagt ögonblick gick med på att göra ”någon gång”. Sagt och gjort, nu drygt ett och ett halvt år senare kommer här ett inlägg om Sandra. På Sandras egen blogg dessutom.

Det är nog så att den bild man får av någon färgas väldigt mycket av det första intrycket personen ger en. Mitt första intryck av Sandra var av en person som inte var rädd för att ta konflikter. Faktum är att hon gick i konflikt med mig på vår finlandsresa. Med all rätt dessutom. Jag hade låtit min irritation över att förbundsstyrelsen misslyckats med att ordna upp allt kring resan gå ut över henne. Trots att det inte på minsta sätt var hennes fel, och trots att hon faktiskt tvärt om gått in och tagit på sig en del av det som styrelsen misslyckats med. Så det slutade med att jag fick be henne om ursäkt och rycka upp mig.

Väl efter det kom vi överens desto bättre. Under vår resa till Finland lades grunden för vad som jag idag ser som en stark vänskap. När Ung Pirats valberedning någon månad efter vår hemkomst från Finland efterfrågade kandidater till förbundsstyrelsen tvekade jag inte en sekund innan jag nominerade Sandra. Och vad jag sett av hennes arbete inom förbundsstyrelsen sedan dess kan jag bara sluta mig till att det var en bra nominering. Hon gled in på ett bananskal som en suppleant det året tack vare att en annan person som valberedningen ville nominera istället lämnade återbud. Men väl inne kunde hon visa vad hon gick för, och det här året valdes hon in som ordinarie ledamot av kongressen. Och har sedan dess även utsetts av styrelsen till dess vice ordförande.

Och bättre kommer det att bli. Sandra flyttar i dagarna till Uppsala. Det tar henne närmare Ung Pirats kansli och det tar henne närmare alla de fantastiska uppsalapiraterna som jag är övertygad kommer kunna bidra till att hon utvecklas än mer i sitt engagemang i Piratrörelsen. Det tar henne även närmare Stockholm, och riksdagen. Som andranamn på partiets södra lista är Sandra mer eller mindre garanterad en plats i riksdagen om vi kommer in den 19:e september. Jag har svårt att tänka mig någon som jag tror kommer förvalta sin plats lika bra och med samma integritet som jag vet att Sandra kommer att göra.

Piratpartiet är ett ungt parti, och våra företrädare har inte alltid en rutin och erfarenhet som de gamla partiernas pampar samlat på sig. Men vi har något bättre. Vi har unga engagerade människor som Sandra som brinner för våra idéer. Jag är övertygad om att väl i riksdagen så kommer Sandra, med sin integritet, sitt mod och sitt hjärta representera det svenska folket ljusår bättre än det stora flertalet av de åldrande trotjänare som gammelpartierna toppar sina listor med någonsin kan göra. Allt som krävs är att vi alla hjälper henne att ta sig dit!

Imorgon fortsätter min gästbloggsturné på Fredrik holmboms blogg utkik efter mig där!

Att barnpornografi var någonting vi tog upp i första början var väl mycket på grund av fallet i Uppsala där en serietecknade blivit dömd för innehav av barnpornografi, när det i själva verket var mangateckningar. Så som lagen ser ut idag gjorde man helt rätt i att döma honom, hur knepigt det än verkar. I den meningen är det lagstiftarnas fel att det blivit såhär knepigt.

Begreppet barnpornografi har breddats en hel del den senaste tiden och det är någonting man måste se över. Jag vill ändå tro att målet med att stifta lagar kring barnpornografi var för att komma åt de jävlar som säljer och sprider material och bildbevis på våldtagna och misshandlade små barn. I dagsläget finns det däremot en risk för att varenda person som ser ut att vara under 18 år aldrig kan få ta utmanande bilder, eftersom att det kan uppfattas som barnpornografi. Ingen går säker, inte ens fiktiva personer!

Tyck vad man vill om att folk tecknar nakna barn. Tyck vad man vill om 16åringar som lägger upp diverse bilder på nätet. Jag tycker förstås att det aldrig kan vara ett övergrepp om det inte finns ett offer. Tecknade barn är inga offer. 16åringen som lägger upp bilder på sig själv är inget offer. Men de där oskyldiga, kidnappade, våldtagna barnen, de är offer. Det är offer för ett fruktansvärt övergrepp och jag tycker vi ska göra allt i vår förbannade makt att stoppa svinen som gör barnen till offer.

Det är precis DIT våra resurser ska gå. Jag tror att vi alla kan vara överens om hur vi ska prioritera i frågan i alla fall, oavsett vad man tycker om tecknade nakna barn och 16åringar. Vi ska prioritera dem som verkligen far illa, de som kidnappas och våldtas. Inte de som utövar konst eller som söker uppmärksamhet på Internet. Att jämställa riktiga övergrepp på riktiga barn med en tecknad person med små bröst är att spotta de riktiga offren i ansiktet.

Det är min personliga åsikt. Det är där jag tycker att problemet ligger och det är vad som måste lösas. Dock tror jag att det finns fler i partiet som håller med mig. Vad partiet vill återstår att se i den kommande, uppdaterade valmanifesten.

Anna Troberg har tidigare skrivit väldigt klokt om barnpornografi, läsvärt indeed!

Jag har funderat ett tag på hur jag skulle fortsätta skriva här på bloggen. Efter förra veckans turbulens var jag väldigt förvirrad och jag tappade min motivation och ork. Jag funderade rent ut sagt på att hoppa av och lämna partiet. Över helgen reste jag bort en sväng och kopplade bort partiet helt. Väl tillbaka har jag kommit fram till att jag inte vore jag om jag avgick eller gav upp. Jag har alltid sagt, och jag säger det fortfarande.. Jag gör inte detta för partiet. Jag gör detta för politiken, framför allt för Internet och för mig själv. För min och andras framtid. (Usch vad det där lät.. fjäskigt?)

Oavsett vad jag tycker om den interna strukturen tänker jag fortsätta med det jag gör. Om 40 dagar avgörs mycket. Den 19 september kommer att vara en betydelsefull dag för Piratpartiet, Ung Pirat och hela piratrörelsen. Kommer vi in kastas vi in i världen då man kan påverka på riktigt, och vi får dessutom vara med att bestämma. Kommer vi inte in har vi fyra år på att organisera oss, stärka organisationerna och för att vässa våra argument för varför pirater och framtidsvisionärer behövs i riksdagen.

Fyra år är både en kort och lång tid beroende på vilket perspektiv man har. Det är väldigt kort tid för att bygga upp en organisation, fast det vet vi ju att det går. Även om den inte funderar perfekt. Det är väldigt lång tid om man tänker på hur många fler idiotiska direktiv och lagförslag som kommer att dyka upp. Under de senaste åren har man infört FRA, IPRED, och en absurd lag om tittförbud. ACTA, IPRED2 och Datalagringsdirektivet ligger alla precis bakom den 19 september.

Den 19 september är en viktig dag. För Sverige, för Piratpartiet och inte minst för mig. Första året jag tillåts rösta är jag även kandidat för ett parti med extremt många framtidsvisionärer och många likatänkande polare. 40 dagar kvar, let’s have some fun!

Jag har stora problem med detta förslag, av flera olika anledningar. Jag kan inleda med att berätta att jag själv var en flitig skolkerska både i högstadiet och på gymnasiet. I vissa kurser hade jag så hög frånvaro att det skulle sticka i ögonen på vem som helst. Visst hade jag utvecklingssamtal, lärare som ringde hem till mina föräldrar och så vidare, men inte fan brydde jag mig.

Det fanns flera olika anledningar till att jag skolkade. Det var privata problem, som att jag hade blivit dumpad av en pojkvän eller att en vän hade dött. Det var även faktumet att jag var fruktansvärt understimulerad. Jag hade redan börjat ett år tidigare, men kände ändå att jag inte lärde mig tillräckligt mycket av det jag tyckte var intressant. Men jag skulle ljuga om jag sa för att jag aldrig skolkade för att jag helt enkelt inte orkade ibland.

Jag blir otroligt triggad av detta förslaget när jag läser vad Björklund motiverar förslaget med.

- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.

Ursäkta mig, men det är min professionella åsikt som erfaren skolkare att bara för att man skolkar betyder inte det att man presterar sämre än vad man hade gjort om man närvarar. Det betyder heller inte att man får en sämre studiemoral.

På gymnasiet läste jag Ergonomi. När jag i slutet på terminen fick följa med läraren ut ur klassrummet för att få reda på mitt betyg, fick jag även veta min frånvaroprocent. Den låg omkring imponerande 85-90% frånvaro. Jag blev själv chockad. Ännu mer chockad blev jag när han berättade att mitt betyg var MVG.

Läraren hade gjort det han skulle göra. Han skulle bedöma mina kunskaper utifrån det jag hade presterat. Bäst i klassen på prov och en av de bästa redovisningarna. En av de mest aktiva i diskussionerna, när jag var närvarande förståss. Jag har en liknande historia med kursen Engelska B. Det är nu jag undrar om det någonsin har slagit Björklund att elever inte blir idioter för att de inte närvarar i skolan. Elever kanske rent ut sagt har bättre saker att lägga sin tid på än att tvingas älta saker de redan vet?

Det är inte direkt ovanligt, framför allt inte i datarelaterade kurser, att elevens kunskaper kring ett område är förbi lärarens. Jag minns när min kurs Multimedia började, vi skulle gå igenom grunderna i Photoshop. När jag som använt photoshop i flera år redan tvingas sitta med 20 andra människor och lära mig hur man använder en pensel i photoshop blir jag bara frustrerad och arg. Jag stör de andra eleverna som kanske behöver lära sig detta. Är det då inte bättre att jag inte är där?

- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort.

Nu kommer vi till frågan, vem har sagt att elever tror att skola och jobb är samma sak? Bara för att jag skolkade flitigt i skolan betyder absolut inte att jag skulle skita i mitt jobb. Det är totalt vidrigt att jämföra skolan med jobb, för det är två helt olika saker.

För det första får man betydligt, BETYDLIGT mer pengar av att jobba. Skulle vilja påstå att det är lite av en morot för att gå till jobbet.

För det andra lämnar man jobbet när man lämnar det. Går man i skolan förväntar man sig att lägga ner x antal timmar på kvällar och helger på skolarbete och läxor. Utan OB-tillägg!

För det tredje kan man leta upp jobb som är mer anpassade efter en själv. Jag trivs tillexempel med att jobba på natten och sova på dagen. jag tror det är många tonåringar som känner igen sig i det. Det suger att behöva gå upp kl 7. Inför en nattskola, så löser vi det problemet!

För det fjärde bestämmer man över sig själv på ett helt annat sätt när man har jobb. På ett jobb kan man själv sjukanmäla sig utan att det kommer några frågor. Går man i skolan och är under 18 måste ens förälder ringa och sjukanmäla en. Det är alltså skola och föräldrar som bestämmer när man är sjuk eller inte. Nu pratar jag inte nödvändigtvis om förkylningar, utan jag pratar om att det kan vara besvärligt när man har privata problem man inte har lust att diskutera med sina föräldrar, eller kanske ens någon. Man har ingen rätt till ett privatliv, utan alla ställer frågor. Jag vet att det är viktigt att se efter barn och unga, men har det någonsin slagit någon att folk under 18 kanske också vill ha ett förbannat privatliv?!

Jag vill avsluta med att säga att jag tycker det är hysteriskt roligt att man tycker det är viktigt att föräldrar ska få all insyn de vill i var deras ungar befinner sig 24/7, de ska få veta varenda minut deras barn inte är närvarande på en lektion. Men när man vill drogtesta barnen är det inte alls lika viktigt att ha tag på föräldrarna. Humor på hög nivå.

Jag tycker det är dags att börja respektera unga. Vi är inte så förbannat korkade som ni vill tro att vi är. Vi är inte heller några offer som behöver tyckas synd om.

Fler som bloggat:
futuriteter – Att det skall vara så svårt att förstå
Lcaz – Förlåt, att jag tog skolan seriöst

——-

Att man ska hjälpa folk som har hamnat i knipa med droger är det förmodligen ingen som protesterar emot. Att man ska hjälpa barn som har fått vilse i drogernas värld är det nog inte heller någon som protesterar emot. Att ge polis befogenheter till att kunna drogtesta barn utan föräldrars tillstånd är dock någonting helt annat än att hjälpa barn som har hamnat i knipa. Istället kan det leda till att barn och unga tappar förtroendet för rättssystemet.

När drogtest kan bli någonting som polisen hotar barn med är det definitivt inte att hjälpa barnen från missöden. Istället kan man utsätta barn för situationer, då polisen själv ibland ger prov på rättssystemets brister. Man hade kunnat hoppas på att det skulle vara en omöjlighet i ett land som Sverige. Tidigare i år fick vi däremot veta annorlunda när Jesper träffade på polisen i tunnelbanan. Efter att ha filmat polisen på allmänplats hotade de i sin tur att ta med Jesper in på drogtest om han inte raderade filmen.

Det är ett skrämmande fall, för vem som helst. Den här gången var det en vuxen som blev utsatt för polisens maktmissbruk, men nästa gång kanske det är ditt barn, barnbarn, syster eller bror? Jag är starkt kritisk till att vi ska föra Sverige längre ner på denna vägen.

Vi ska jobba med förtroende istället för tvång, misstänksamhet och hot. Att rättssystemet fungerar bygger helt på att folk har tilltro till systemet. Genom att man nu ger möjligheter att attackera och hota unga i den åldern då de börjar bilda sig en egen uppfattning om hur världen ser ut riskerar allting att kollapsa.

I det här fallet spelar det ingen roll om man är drogliberal eller inte. I det här fallet handlar det om att tänka på barnen, Sveriges framtid. Vår framtid.

Sandra Grosse
Vice förbundsordförande Ung Pirat
Riksdagskandidat Piratpartiet

—–