Poster taggade prioritering

Fildelning vs. våldtäkt

Ã…rsskiftet mellan 2007-2008 är någonting jag aldrig kommer att kunna glömma. För många var detta en nyårsafton som var precis som vanligt. Så som nyårsafton nästan alltid är. Det var det för mig också, till en början i alla fall.

Jag hade under hela eftermiddagen varit väldigt pepp. Till slut var kläderna, håret och sminker fixat till perfektion. Egentligen ser jag mig inte som ”den typen av tjej”, men någon gång då och då var det riktigt kul att klä upp sig. Det silvriga glittret runt ögonen matchade de silvriga leggings som jag hade på mig. Allt toppat med en svart klänning med bar rygg som jag köpt flera veckor tidigare. Det var min nyårsklänning som jag längtat efter att ha på mig.

Det blev kväll och jag begav mig in mot stan där jag mötte upp min dåvarande pojkvän och massor av människor från min skola. Vi var alla på väg ut till en förort där en kompis hade huset för sig själv. Jag hade med mig två flaskor vin, mitt favoritvin. När vi kom fram var festen redan i full gång och det var bara att sätta igång. Stämningen var på topp och vi var flera från klassen som samlades kring TVn där man kunde se youtubeklippet med ”Stampa med Leroy” och dansa med. Alla skratta och hade roligt. En del hade fått i sig lite för mycket, jag var en av dem. Kvällen var en riktig berg och dalbana för mig. Ena stunden grät jag och bråkade med min pojkvän, andra stunden var vi glada tillsammans och jag hade kul med alla de andra. Vid tolvslaget hade vi dock precis bråkat igen och jag var ledsen över faktumet att det var såhär jag firade in det nya året, genom att bråka med pojkvännen. Inte långt efter det bestämde vi oss för att åka in till stan igen, sista tåget skulle gå snart.

Inne i stan fortsatte jag och min pojkvän att bråka. Tillslut gick vi åt olika håll och jag satt mig på en bänk utanför Knutpunkten, Helsingborgs resecentrum. Jag ringde efter min klasskompis och hade tänkt fråga om jag kunde sova hos honom, bussarna hem till mig hade redan slutat gå och jag ville inte be mina föräldrar hämta mig i stan. Jag ville definitivt inte sova hos min pojkvän. Klasskompisen svarade dock inte. Jag var inte speciellt förvånad, det var ju nyårsafton och jag visste att han var ute på någon krog. Det är svårt att höra telefonen då.

Det var kallt ute och jag stängde jackan och grävde ner ansiktet i halsduken för att värma jackan. Jag ser mig omkring, det är människor överallt. Jag ser till höger och ser en äldre man komma mot mig. Han är väl runt 40 år, vit och välklädd. Jag ser hur han tar sikte på bänken jag sitter på. Och på mig. Jag blir alldeles kall, lägger benen i kors och tittar neråt. Han sätter sig bredvid mig och börjar prata med mig. Han säger hur snygg jag är och börjar smeka mitt lår. Jag fryser till is och försöker klämma ur mig någonting. ”Nej”, säger jag tyst och försiktigt. ”Jag är bara 17 år”, bönar jag. Han fortsätter att berömma mitt utseende, och ber om ursäkt för att han inte kan låta blir. En bil närmar sig och stannar till precis framför oss. Han tar tag i min arm och försöker dra mig mot bilen. Jag sitter som fastklistrad i bänken, utan att skrika eller att säga ett ord. Jag kunde inte röra någon kroppsdel, men jag vägde över 1 ton. Rätts som det är kör bilen iväg och mannen lämnar mig hastigt. Det tar mig en halv minut innan jag kan röra på mig igen. Jag börjar gråta och bli hysterisk. En äldre dam kommer fram och undrar hur det är fatt. Jag går därifrån och mot krogen som varit snett bakom mig. Jag går in och pratar med bartendern. Jag säger att jag bara är 17 år, att jag vet att jag inte får vara där men att jag tror att någon nyss försökt våldta mig. Bartendern svarar med att om jag inte är över 18 får jag inte vitsas inne på krogen. Jag pratar istället med vakten som står vid ingången. Jag förklarar för honom vad som nyss har hänt. Jag tittar upp för att peka mot vilket håll mannen gick, och får syn på mannen. Jag pekar ut honom och vakten svarar att det inte finns någonting han kan göra.

Aldrig förr har jag känt mig så ensam i världen som jag gjorde i just det ögonblicket. Jag ringde min bror, jag grät och jag skrek att han var tvungen att komma och hämta mig. Jag sa inte vad som hade hänt. Medan jag vänta på honom ringde jag min bästa vän. Jag berättade kort vad som hänt, men jag undrar om hon förstod någonting. Slutligen kom min bror, körde hem mig där mina föräldrar väntade i dörröppningen. Jag la mig ner på golvet och fortsatte gråta. Dagen efter åkte jag till Norrbotten. Jag var tvungen att åka bort. Jag kunde inte vara hemma. Jag kunde inte andas i mitt eget rum. Samhället hade svikit mig. Min stad hade svikit mig. Jag hade svikit mig själv.

Jag är knappast den enda som har råkat ut för någonting liknande, eller värre. För mig har våldtäkt alltid varit det värsta som någonsin skulle kunna hända mig. Efter 2½ år blir jag fortfarande förbannad och förtvivlad över hur jag blev bemött och behandlad av krogpersonalen den kvällen. Jag polisanmälde aldrig händelsen, även om jag funderade på att göra det. Dock inte för min egen skull. Det fanns ingen mening med att göra det för min skull. Polisen skulle lägga ner utredningen inom kort och jag skulle behöva gå igenom en massa skit helt i onödan. Skulle jag polisanmäla det så skulle det ha varit för att stoppa det kräket från att närma sig andra tjejer. Men vad var poängen med det? Får man tag på honom skulle det ändå aldrig kunna göra något. Vilka bevis fanns där? Varför skulle någon lyssna på en 17årig tjej om vad som hände en kväll hon var berusad?

Detta är förmodligen ett av de mest intima och personliga blogginlägg jag någonsin kommer skriva, jag hann inte skriva fler än tre rader innan tårarna kom. Jag gör det inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag fungerar alldeles utmärkt idag, förutom rädslan av att gå ute själv på kvällarna och hjärtat som börjar rusa om någon går bakom mig eller om det prasslar till i skogen. Jag gör det för att jag blir uppgiven och känner mig fortsatt sviken när man prioriterar bort våldtäktsfall. Jag känner mig sviken när man lägger ner oändliga resurser på att sätta dit fildelare för att någon kanske förlorar pengar på det. Jag känner mig sviken när man lägger ner resurser på att sätta dit serietecknare istället för riktiga pedofiler.

Jag inbillar mig att jag inte prioriterar helt annorlunda från majoriteten av befolkningen. Vålds- och sexbrott är i mina ögon är något betydligt, BETYDLIGT, värre än brott mot upphovsrättslagen. Varför prioriterar man så skevt idag? Varför fanns ingen där för mig den kvällen? Varför finns ingen där för de som blir utsatta för våldtäkt idag? Varför har vi tappat fokus på vad som är viktigt för människor?

, ,

14 Kommentarer